Den svenska extremhögern har alltid markerat närvaro och spelar en viktig roll utanför Sveriges gränser

Många antirasister är idag smått chockerade över att så många svenskar spelar en så ledande roll inom den internationella extremhögern liksom över den stora mängden internationella högerextrema möten som numera äger rum i Sverige.
 
Att svenska högerextremister, högerpopulister och högerradikaler är ”hyperaktiva” på den internationella scenen och alltsom oftast tilldelas och spelar en ledande roll utanför Sveriges gränser har dock varit en svensk högerextrem ”tradition” och en svensk högerextrem ”paradgren” ända sedan mellankrigstiden, d v s det handlar inte bara om Kent Ekeroths ledande position inom den västerländska counterjihad-rörelsen, om Patrik Brinkmanns dito inom den västerländska högerpopulistiska rörelsen, om Henrik Palmgrens dito inom den västerländska altright-rörelsen eller om Daniel Fribergs dito inom den västerländska identitära rörelsen.
 
Redan mellan 1922-24 träffade bröderna Furugård och fr a Birger och Sigurd Furugård både Hitler, Goebbels och Himmler och under 1920-talets senare del var ett flertal svenska högerextremister på plats i samband med flera av partidagarna i Nürnberg och det är inte en slump att världens första nazistparti utanför den tysktalande världen råkar ha varit ett svenskt sådant som bildades redan 1924 och redan året dessförinnan bildades en svensk antisemitisk organisation som i sin tur var den första högerradikala organisationen utanför den tysktalande världen som använde sig av hakkorset som organisationssymbol.
 
1934 skickade svenskarna en representant (fil dr Rütger Essén) till den av Italien (och Comitati d’Azione per l’Universalità di Rom) sammankallade internationella fascistkongressen i Montreux i Schweiz som representerade både Sveriges nationella förbund och Nationalsocialistiska blocket och som f ö entusiastiskt röstade för den trots allt i sammanhanget och sällskapet kontroversiella antisemitiska och rasideologiska resolutionen (för var det någon/några som på den tiden kunde något om den s k rasfrågan och om den s k judefrågan efter tyskarna så var det ju svenskarna) och när Antikomintern bildades av Tyskland och Japan 1936 spelade en svensk adelsman (friherre Nils von Bahr som f ö hade varit aktiv inom Entente internationale anticommuniste sedan 1920-talet och bl a deltog i att organisera dess kongress i Feldafing 1933) en nyckelroll både i organiserandet av de internationella högerextrema kongresser som följde därpå och vid Antikominterns högkvarter och kansli i Berlin.
 
Efter kriget var det svenska ”överklassnazistiska” pengar (tillsammans med högerextrema svenska prästers dito) som i hög grad finansierade både de s k ”råttlinjerna” (d v s de nazistiska och högerextrema europeiska flyktingarnas och krigsförbrytarnas flykt till Latinamerika, Mellanöstern och Spanien och skapandet av ett nytt liv för dessa där) och återuppbyggandet av den organiserade västerländska extremhögern. Detta skedde dels via den svenska grevinna (Lili Hamilton) som ledde Hjälpkommittén för Tysklands barn samt via den svenske officerare (överste Arthur G Nordenswan) som organiserade Tyska officershjälpen och tack vare Nysvenska rörelsen (fil lic Per Engdahl, direktör Ingvar Kamprad m fl) som byggde upp den s k Europeiska Sociala Rörelsen (ESB) med tidskriften Nation Europa som nav, d v s den allra viktigaste teoretiska och ideologiska panvästerländska högerextrema tidskriften under efterkrigstiden och Kalla kriget (som gavs ut ända fram tills 2009 och vari svenska skribenter var kraftigt överrepresenterade).
 
Under Kalla kriget var dessutom även den svenska avdelningen av World Anti-Communist League (jur dr Åke J Ek, fil dr Birger Hagård m fl) synnerligen aktiv på både den internationella och europeiska scenen och särskilt mellan 1968-98 och på 1990-talet och en bit inpå 2000-talet var Sverige vidare ett epicentrum för den panvästerländska nazistiska skinheadsubkulturen och den världsledande producenten och distributören av vit makt-musik (direktör Lars Magnus Westrup, Erik Blücher m fl).
 
Att SD var värd för den alleuropeiska högerpopulistiska och högerextrema kongressen på Grand Hôtel i Stockholm i november 2016, att den första internationella kongressen för counterjihad-rörelsen ägde rum i Stockholm 2012 och att Sverige dessutom har varit platsen och ”värden” för den internationella identitära konferensen Identitär idé sedan 2010 är därför ingen slump: Svenskarna har ända sedan bröderna Furugårds tid på 1920-talet varit rejält överrepresenterade på den globala arenan mot bakgrund av hur litet Sverige ändå är i jämförelse med de allra flesta andra västländer och den svenska extremhögern har onekligen en stolt internationell historia och internationaliserad tradition att bygga vidare på inför framtiden.