Om SD:s ”chefsideolog” Rudolf Kjellén, rastänkandet och antisemitismen

Sedan SD successivt övergav nationalsocialismen för socialkonservatismen efter det senaste sekelskiftet (och vilket även som bekant har gett rejäl utdelning i form av röster från ynka 0,5-1% till förra valets 13% och dagens 20%-opinionssiffror) så har den svenska socialkonservatismens och den s k unghögerns ”urfader” Rudolf Kjellén varit partiets ideologiska ledstjärna (bredvid andra socialkonservativa tänkare som Pontus Fahlbeck, Harald Hjärne, Adrian Molin och Teodor Holmberg) och vilket inte minst är tydligt om en tar del av ett flertal artiklar i SD:s partiorgan Samtiden liksom om en följer partitoppens olika tal och uttalanden under de senaste åren och det hävdas gärna att Kjellén som var först med att både mynta och teoretisera kring senare välkända termer som folkhemmet (Per-Albin Hansson), biopolitik (Michel Foucault), geopolitik (Samuel P. Huntington) samt livsrum och nationalsocialism (Karl Haushofer och Adolf Hitler) inte var anfrätt av sin tids annars mer eller mindre fullständigt normaliserade rastänkande utan faktiskt som ett av få undantag stod fri från denna.
 
På 1940- och 50-talen hävdade även företrädare för dåvarande Moderaterna, som på den tiden fortfarande var ett konservativt parti som betraktade sig som den ideologiska och organisatoriska arvtagaren till Kjellén och unghögern (visserligen i konkurrens med sitt f d ungdomsförbund Sveriges nationella förbund som också gjorde anspråk på att vara en fortsättning på Kjellén och unghögern), att Kjellén ej hade förestått något rastänkande och bl a sades det i artiklar i Svensk tidskrift.
Rudolf Kjelléns skrift ”Ett program: Nationella Samlingslinjer” från 1908 som allmänt betraktas som den svenska unghögerns politiska program och som ett uttryck för det som Kjellén och även Teodor Holmberg (en annan av dagens SD:s inspiratörer) kallade en svensk nationaldemokrati, innehåller dock, upptäckte jag precis nyss, följande stycke under det avsnitt som (så klart) handlar om den s k befolkningsfrågan, och som helt och hållet var en rasfråga på den tiden, och det är ganska uppenbart vilken minoritet och vilken typ av invandrare som Kjellén syftade på när han skrev följande:
 
”Dessa främlingar synas icke i något hänseende göra vårt land nytta, om man ej dit skall räkna de underpanter utav smutsigt blod, som stannar kvar efter dem här och där inom vår ariska folkstam. De öka icke våra nationella värden och den nationella produktionen. Däremot störa de mången gång vårt samhällslugn, rubba vår lojala handelsrörelse, försämra vår handelsmarknad och bereda oss understundom rätt stora internationella obehag.”