SD:s ”husförfattare” och favoritpoet Heidenstam stöttade öppet den svenska extremhögern 1933-35 utöver att han hyllade Mussolini och Hitler

Efter att ha fått både Expos chefredaktör, Expressens kulturchef, Axess chefredaktör och Timbros redaktionschef m fl på sig (d v s på mig – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/13/sverigedemokraterna-verner-von-heidenstam) vilka alla kämpar med näbbar och klor för att till varje pris ta tillbaka Heidenstam från SD och extremhögern och rentvå nobelpristagaren från allt vad högerradikala böjelser heter så är det ju lätt att en ger upp och erkänner sig besegrad och helt enkelt stämmer in i den antifascistiska och antirasistiska kören och erkänner och vidhåller att Verner von Heidenstam var en stor liberal, demokrat, arbetarvän och icke-rasist trots att diktarfursten deltog i att fälla Staaffs liberala regering 1914, trots att han sympatiserade med den inte alltid så demokratiska unghögern, trots att han hyllade Mussolini som hade krossat den italienska arbetarrörelsen och trots att han avgudade Hitler med sin radikala raspolitik.
 
Nu har jag i varje fall gått till läggen som det heter och letat upp ett mindre urval av de högerradikala periodica där Heidenstam figurerade på 1930-talet och plötsligt blir allting mycket tydligare nu med empirin framför sig (d v s framför mig):
20045868_10154863183990847_1880567239_n kopia.jpg
 
Att Heidenstam öppet hyllade unghögerns organisation Sveriges nationella förbund (SNF) 1933-34 står nu utom allt tvivel liksom att han även högst frivilligt lät organisationens organ Nationell Tidning publicera flera av hans dikter och 1935 sade han i stort sett samma sak som han sade till SNF och han refererar även till sitt tidigare stöd för SNF i ett brev till greve Eric von Rosen efter att denne i egenskap av ledande medlem i ”överklassnazistiska” Nationalsocialistiska blocket (NSB) hade talat på Auditorium i Stockholm (och von Rosens tal var f ö både grovt antisemitiskt och tydligt rasideologiskt förutom att det just var ett nationalsocialistiskt tal):
20117420_10154863191600847_1796458254_n kopia.jpg
 
Parlamentarismen hade enligt nationalskalden spelat ut sin roll i en tid som kännetecknades av kriser och omvälvningar (d v s mellankrigstiden) och den politiska polarisering och instabilitet som genomsyrade mellankrigstidens Sverige (och Europa) riskerade att splittra och i slutänden förstöra svenska folket och den svenska ungdomen och den enda politiska rörelsen som var ett ”motgift” mot de ”småfuttiga” och ”grälsjuka” parlamentariska s k systempartierna var helt enkelt den svenska extremhögern i form av bl a SNF och NSB. Tydligare än så kan det inte bli (f ö – var herren på Övralid stod i den s k judefrågan och i den s k rasfrågan kan vi lämna därhän just nu).
 
Sedan är det så klart en annan sak om jag faktiskt går SD:s ärenden fullt ut och ”full monty” nu och oåterkalleligen och utan återvändo kanske lämnar den svenska antifascismen och antirasismen bakom mig för gott genom att ”gräva fram” och påminna om var Heidenstam stod politiskt både i relation till Mussolinis Italien, till Hitlers Tyskland, till den (svenska) parlamentariska demokratin och till den svenska extremhögern.