Den märkliga historien om när företrädare för Expo, Timbro och Expressen gick samman för att försvara Heidenstams heder och ta tillbaka denne från SD
Igår utspelades en märklig diskussion på Twitter och jag fick både företrädare för Expo, Timbro, Expressen, TT m fl på mig vilka nog indirekt och mellan raderna vill påskina att jag numera och en gång för alla har förrått den svenska antifascismen och antirasismen och i stället har valt att gå SD:s ärenden:
Timbros redaktionschef och dess tidskrift Smedjans chefredaktör Lars Anders Johansson, Expressens kulturchef litteraturvetaren Jens Liljestrand, TT:s Owe Nilsson och Expos nye chefredaktör Daniel Wiklander m fl gick igår samman för att försvara den gamle nobelpristagaren, nationalskalden och diktarfursten Verner von Heidenstams eftermäle och rykte, och heder och ära mot bakgrund av att ledande SD-företrädare har refererat till och citerat Heidenstam ett flertal gånger vid det här laget och senast under Almedalsveckan i Visby i år (SD:are har f ö skrivit om och uttalat sig positivt om Heidenstam ända sedan partiet bildades 1988 och lika mycket som att Ultima Thule är SD:s ”husband” så är Heidenstam något av partiets ”husförfattare”) och efter att jag har påmint om att Heidenstam inte bara på ett mycket explicit och närmast ohämmat vis både hyllade Mussolini och Hitler utan också och framför allt (d v s det är än mer anmärkningsvärt då mängder av prominenta svenskar på högerkanten hyllade Mussolini och Hitler fram tills krigsutbrottet) både skrev i högerradikal svensk press och stöttade unghögern och högerextrema Sveriges nationella förbund åtminstone så sent som 1933, d v s den rörelse som SD numera ser sig som ideologisk arvtagare efter.
Det är högst sannolikt att jag har rätt i sak och att jag har rätt vad gäller empirin och de rena faktauppgifterna och det verkar ingen ifrågasätta heller så jag kan bara se denna märkliga debatt på två sätt så här ”dagen efter”:
Antingen så har jag ”missat tåget” fullständigt vad gäller antifascistiskt och antirasistiskt strategitänk, d v s vad det är som gäller numera för att bekämpa SD (och jag är väl inte direkt känd för att vara särskilt strategisk eller taktisk om en säger så…):
Är det möjligen så att ryggmärgsreflexen bland landets alla högutbildade antifascister och antirasister och från Expressen till Expo när SD ”kramar” och ”claim:ar” Heidenstam helt enkelt är att till varje pris dels ta tillbaka Heidenstam från SD (d v s den s k ”ta tillbaka svenska flaggan”-strategin) och dels att till varje pris tvätta Heidenstam ren från allt vad högerradikala ståndpunkter och högerextremt engagemang från dennes sida heter (d v s den s k ”de som en gång hyste samma åsikter som SD hyser idag var faktiskt extremt få”-strategin)?
Om så är fallet så kan jag mycket väl förstå det hårda och kompakta motståndet mot mig från bl a Timbros och Expos sida för i så fall så är det ju jag som faktiskt just nu sviker och förråder den svenska antifascismen och antirasismen och helt enkelt går SD:s ärenden genom att med en dåres envishet ”hänga ut” att Heidenstam var pro-Mussolinis Italien, pro-Hitlers Tyskland OCH pro-den svenska extremhögern i form av att ha varit pro-Sveriges nationella förbund.
Eller så handlar det om att Heidenstam faktiskt är den förste av alla de svenska superkändisar som efter 1945 tvingades ”leva” med ett pro-nazistiskt eftermäle (såsom Leander, Böök, Hedin m fl) som historierevisionistiska (OBS: jag menar så klart inte att de är förintelseförnekare) forskare, kulturpersonligheter och journalister såsom litteraturvetaren Martin Kylhammar, förläggaren Per Gedin och journalisten Peter Olausson (som hänger ut mig som den som både har svartmålat och ”brunmålat” Heidenstam i sin bästsäljare ”Faktoider. Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar”) faktiskt har lyckats att ärerädda och tvätta mer eller mindre helt ren från anklagelser om att ha varit högerradikal och pro-Mussolini, pro-Hitler och pro-extremhögern.
Om så är fallet, och vilket jag tyvärr tror förutom att jag möjligen likt en nyttig idiot faktiskt går SD:s ärenden genom att ihärdigt påpeka att Heidenstam och SD faktiskt passar som hand i handske (Heidenstam var socialkonservativ och stod på arbetarnas och folkets sida samtidigt som han aldrig var vulgärt rasistisk eller antisemitisk och fr a var han sin romantiska storsvenska nationalism trogen in i döden liksom att han stöttade den politiska rörelse som SD inspireras av idag, d v s Sveriges nationella förbund och unghögern som lanserade folkhemsbegreppet flera decennier innan socialdemokratin lade beslag på det), så innebär det att antirasisterna och antifascisterna på Expo, Expressen, TT och Timbro inte bara går emot empiri och fakta i sig (det gör visserligen väldigt många idag som bekant, så det behöver inte betyda något längre att göra det) utan även låter sig styras av historierevisionister (OBS: som sagt – jag menar absolut inte att det epitet innebär att de också är förintelseförnekare) som under de senaste åren systematiskt har arbetat och verkat för att återupprätta inte bara Heidenstams solkade rykte och eftermäle utan även sådana som Böök och Stolpe (Svante Nordin), Hedin (Axel Odelberg, Håkan Wahlquist, Staffan Rosén) och Bolin (Birgitta Odén) och i mycket hög grad tyvärr också uppenbarligen verkar ha lyckats med det.
Tobias Hübinette 