Den antirasistiska oron för och vreden mot statistik om etnisk mångfald förstör alltmer allt arbete för att bredda den etniska mångfalden inom kulturvärlden

Den alltmer hypermilitanta och ultraradikala svenska (färgblinda) antirasismen och antifascismen inom kultur-Sverige som i skrivande stund verkar vara på väg att uppnå rena orkanstyrkan (gissningsvis p g a det brinnande hatet mot SD inom den svenska kulturvärlden) håller på att fullständigt marginalisera (och konkurrera ut) alla frågor som rör etnisk mångfald (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) p g a vreden (och hatet) mot jämlikhetsdata (”det är så fel att dela upp så”, ”det är helt fel att tänka så”, ”jag ser faktiskt inte att vissa människor ser annorlunda ut rent kroppsligen”, ”det är helt ointressant för mig om någon bär slöja eller talar arabiska eller samiska”, ”jag vägrar räkna ras”, ”det är totalt oviktigt hur många muslimer som besöker oss”, ”jag kommer aldrig att gå med på att räkna antalet kurder eller syrianer som jobbar hos oss” o s v o s v o s v):
 
Myndigheten för kulturanalys har i dagarna publicerat en ny rapport som handlar om och säger att frågor som rör den etniska mångfalden (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) hela tiden får ”maka på sig” och alltmer kommer ”i skymundan” för jämställdhetspolitiken liksom också för arbetet med andra diskrimineringsgrunder såsom funktionsnedsättning och sexuell läggning vid landets kulturinstitutioner och inom den svenska kulturvärlden.
 
Sedan 1990-talet har jämställdhetspolitiken gått hand i hand med statistik om kön, s k könsuppdelade statistik, som hela tiden och regelbundet följs upp, uppdateras och utvärderas och inte minst kompletteras med ofta mycket starkt formulerade policydokument (såsom jämställdhetsplaner som är statistikbaserade och innehåller kvantifierade mål) och med ofta mycket starkt intervenerande praktiker (såsom könskvotering vid nyrekryteringar, jämställdhetsbaserade uppräkningar av löner och könsbalanserade mellanchefs- och chefstillsättningar) och som sammantaget har revolutionerat det svenska samhället i grunden (de unga majoritetssvenska kvinnorna håller t ex just nu på att springa om de unga majoritetssvenska männen i rasande takt p g a könsstatistiken och den intervenerande statistikbaserade jämställdhetspolitiken – se t ex http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6725116) men vad gäller den etniska mångfalden (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) så saknas helt och hållet siffror, data och statistik och vilket gör att ingen inom kultur-Sverige överhuvudtaget vet någonting vare sig om den egna personalen, om kulturutövarna eller om besökarna, brukarna, konsumenterna och publiken såsom exempelvis om afrosvenskar, muslimer, samer eller romer är över- eller underrepresenterade på museerna, konserthusen, konsthallarna och gallerierna eller inom konsten, litteraturen, kulturarvssektorn, filmindustrin, teatervärlden eller musikbranschen:
 
”En tydlig skillnad mellan styrningen kopplad till mångfaldsaspekterna etnisk och kulturell mångfald, tillgänglighet samt jämställdhet är att det finns mer av kompletterande styrning kopplad till de två senare aspekterna… Kön har även länge varit en variabel i publikundersökningar och diskrimineringslagen ställer sedan 1980 krav på aktiva åtgärder för att främja jämställdhet på arbetsplatserna, lönekartläggning (1997) och jämställdhetsplaner (1979). Det finns således en historia av att genomlysa verksamheten ur ett jämställdhetsperspektiv och politiken har institutionaliserats på ett annat sätt än avseende (etnisk) mångfald.”
 
Samtidigt som många kulturinstitutioner och kultursektoraktörer numera allt oftare även tar fram statistik över och frågar om funktionsnedsättning, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck i olika enkäter och kartläggningar så råder det en närmast öronbedövande tystnad kring, oro och rädsla för (och även vrede och hat mot) allt vad statistik, data och siffror heter vad gäller etnisk mångfald (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) då den hypermilitanta och ultraradikala svenska (färgblinda) antirasismen och antifascismen som säger att jämlikhetsdata är helt och hållet fel och inget som passar oss genomantirasistiska svenskar (jämlikhetsdata anses både vara primordialistiskt, essentialistiskt och biologistiskt och något som endast de vidriga, avskyvärda och genomrasistiska britterna får ägna sig åt) utgör den allenarådande och allomfattande normen inom den svenska kulturvärlden liksom även inom den svenska högskole- och forskarvärlden:
 
”Många berättade att de upplevde det som problematiskt att kartlägga utvecklingen vad gäller andel personer i publik och personal med utländsk bakgrund. Våra intervjuer visar att motviljan att göra denna typ av mätning ofta är kopplad till en oro för att kategorisera människor och bidra till att rasistiska strukturer reproduceras. Varken statliga eller regionala kulturinstitutioner följer upp mångfaldsarbetet på något samordnat och systematiskt sätt som medger insyn i utvecklingen över tid (vad gäller etnisk mångfald)… I dag saknas data för att belägga om de insatser som genomförs för att exempelvis bredda deltagande leder till en ökad andel personer med utländsk bakgrund bland besökare.”
 
Rapporten konstaterar samtidigt att vad gäller konstitutionen, lagtexter, policydokument, direktiv och normerande skrivningar så sticker Sverige samtidigt ut i en internationell jämförelse vad gäller att vilja främja den etniska mångfalden (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) och uppnå ett interkulturellt, intersektionellt, normkritiskt och icke-diskriminerande samhälle och i det (globala) sammanhanget framstår Konungariket Sverige som den enda suveräna nationen på jorden som idag kan kallas en antirasistisk statsbildning mot bakgrund av de mycket radikala skrivningar som gäller i landet vad gäller att vilja eftersträva och uppnå etnisk mångfald:
 
Kort och gott – vi i Sverige och vi svenskar är som alltid och utan konkurrens (antagligen) bäst i (västvärlds)klassen på antirasism i texternas värld men samtidigt (antagligen) sämst i (västvärlds)klassen i siffrornas värld och därmed också i de reella och materiella (just nu levande) kropparnas värld.