Paddington(s skapare) har gått bort – det misslyckade icke-vita adoptivbarnet som förebådade den postkoloniala invandringen

Den både invandrade och adopterade peruanske björnen Paddingtons skapare (d v s författare) har gått bort – d v s den engelske författaren Michael Bond som blev över 90 år gammal.

https://www.svt.se/kultur/bok/bjornen-paddingtons-skapare-ar-dod

Paddington är en av flera (barn)litterära (djur)karaktärer som tillkom under senkolonial tid och i samband med avkolonialiseringen och när den postkoloniala invandringen till Väst tog sina första försiktiga steg liksom när de första transrasiala adoptionerna av icke-vita barn från kolonierna till Väst började genomföras och som jag en gång i tiden intresserade mig för som forskare då dessa (djur)karaktärer enligt mig både handlar om ras, om invandring och om adoption liksom inte minst att de förebådade (i fantasins värld så klart, för det som dessa barnböcker skildrade hade ju ännu inte inträffat) och även förutspådde den postkoloniala och mångkulturella samtid som vi befinner oss i idag.

paddington.jpg

4029667_1.jpg

nicke-nyfiken_184979443.jpg

Så här skrev jag i ett utkast till en artikel om Paddington och några av de andra barnbokskaraktärerna som för mig är ”stand-ins” för icke-vita adoptivbarn från kolonierna liksom för icke-vita invandrare från Tredje världen:

”Under första hälften av 1900-talet när de europeiska kolonialimperierna uppnådde sin största geografiska utbredning och när det västerländska rastänkandet kulminerade… framträder idén bakom den typ av transrasiala adoptioner som gäller idag, med andra ord att icke-vita barn kan och ska adopteras av vuxna vita västerlänningar, innan dessa adoptioner ens hade börjat genomföras, det vill säga själva idén var först en (vit) fantasi om något som skulle kunna hända i framtiden.

I Rudyard Kiplings ”Djungelboken” uttrycker kung Louie en slags önskan om att förvandlas inte bara till en människa utan till en engelsman, och i den tecknade filmen sjunger han således: ”Jag vill ju va som du, jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u”. Mot bakgrund av apans nära släktskap med människan framstår de koloniala aporna dock paradoxalt nog snarare som de djur som verkar vara allra svårast att civilisera med King Kong och Nicke Nyfiken som exempel och vilka båda kan sägas bli adopterade av vita män som tar med dem hem till sina västerländska hemländer men sedan misslyckas med att förvandla dem till assimilerade och integrerade amerikaner respektive européer.

Jean de Brunhoffs böcker om Babar som ges ut från och med 1931 handlar om en elefant i en koloni i det Franska imperiet, antingen i Västafrika eller i Sydostasien, vars biologiska mor dödas av en vit jägare. Efter att ha levt en tid som ”gatubarn” i en fransk bosättarstad där han också utsätts för ”rasism” för att han ser så tydligt annorlunda ut rent kroppsligen, tas Babar om hand och adopteras av en högborgerlig äldre fransk bosättarkvinna som uppfostrar honom till en så kallad évolué, d v s en infödd icke-vit person som genom uppfostran och utbildning europeiserats och som kom att utgöra den icke-vita eliten och senare också den postkoloniala infödda eliten i de franska kolonierna. Babar kan därmed sägas symbolisera det ideala icke-vita adoptivbarnet från Tredje världen i sitt anammande av europeisk (hög)borgerlig kultur och i sin lojalitet gentemot sin adoptivförälder och hela det koloniala projektet.

När Babar återförenas med sin biologiska familj och återvänder till sitt ursprungsland följer dennes vita adoptivmamma dessutom med och deltar därmed i universella civilisationsuppdraget att göra alla Babars biologiska släktingar och stam- och klanfränder till européer och västerlänningar. Här förutspår Babar-böckerna den postkoloniala situation som uppstod efter självständigheten i många europeiska kolonier när dessa nya stater skulle ”civilisera” sig själva på 1960-, 70- och 80-talen och ofta tog hjälp av europeiska rådgivare, experter och forskare.

Den ideala adoptionsituationen gäller dock inte fullt ut för Michael Bonds Paddington, den bruna björnen som föddes i ”mörkaste Peru” och adopteras av medelklassparet Brown i London. Även om Paddington får lära sig allt från vikten av personlig hygien till att dricka té och bära gentlemannakläder skiljer han sig från Babar som verkligen, trots en viss initial klumpighet och tafatthet (och möjligen p g a av hans stora kroppshydda), i slutänden ändå lyckas lära sig att ta hand om och disciplinera sin egen icke-vita kropp, dricka vin, äta med kniv och gaffel och bära fransk tredelad kostym och plommonstop alternativt svart bonjour och cylinderhatt.

Samtidigt är det intressant att notera att böckerna om Paddington ges ut från och med 1950-talet vid den tidpunkt när det Brittiska imperiet börjar falla samman. Paddingtons regelbundna återfall till icke-vit ”primitivitet” kan sägas reflektera de antikoloniala rörelser som startade väpnade revolter i de brittiska kolonierna under efterkrigstiden, och slutligen kan hans permanenta boende i London och i England, det gamla imperiets metropol och världens centrum, sägas symbolisera början på den icke-vita invandringen till och närvaron i Europa.

Paddington är därmed både en aningen misslyckad icke-vit adopterad från kolonierna som inte lyckas uppfylla sina vita adoptivföräldrars önskan att assimileras till fullo liksom en icke-vit invandrare från Tredje världen som framstår som en aning stökig, bråkig och problematisk och det är inte särskilt svårt att föreställa sig att Paddington som tonåring och ung vuxen mycket väl kan komma att ställa till med bråk, social oro och kanske t o m med upplopp och kravaller liksom att han mycket väl kan komma att hamna i brottslighet och börja nyttja alkohol och droger och kanske t o m radikaliseras och utvecklas till en antivästerländsk s k extremist.”