Löfven berättar om sin biologiska morfar som var nazist

Stefan Löfven fortsätter att föra den fullständigt världsunika svenska antirasismen och antifascismen in i framtiden genom att offentliggöra att en ny antirasistisk (och antifascistisk) kampanj ska sjösättas samt att en ny internationell konferens om Förintelsen ska äga rum i Sverige 2020 och berättar även i dagens DN om att en av hans drivkrafter bakom sitt antirasistiska och antifascistiska engagemang är hans biologiska morfar den värmländske högerextremisten Ludvig ”Ludde” Löfven (även Löfvens biologiska mor och mormor var f ö inskrivna som medlemmar i det nazistiska lindholmspartiet) som förekommer i min ”namnbok” (d v s i ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931-45” och vari journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson hittade uppgiften när de skrev ”Humlan som flyger” som bl a handlar om Löfvens familjebakgrund) och som var något av en ”profil” inom Stor-Stockholms extremhöger då han var aktiv inom den s k nationella rörelsen i decennier och ända fram till sin död 1953 och då han sägs ha räddat flera högerextrema tidningar från undergång genom att under flera år i stort sett vara den ende högerextreme grafikern och tryckaren i huvudstaden (den svenska extremhögern hade ständiga problem med socialistiska och antifascistiska grafiker och tryckare vilka gång efter annan störde och i flera fall också förstörde extremhögerns tidningsutgivning genom bojkotter, blockader, sabotage o s v):
 
 
”Även Löfven har personliga berö­ringspunkter till den här historiska skamfläcken. För några år sedan fick han nämligen reda på att hans morfar var nazist. Ludvig Löfven lockades av idé­erna i 30­-talets Värmland, där agi­tatorer som Birger Furugård och Sven Olov Lindholm var aktiva, och jobbade senare för det tryckeri som bland annat gav ut tidningen Den svenske nationalsocialisten. För att stödja rörelsen ekono­miskt brukade Ludvig varje år be­tala in en julhälsning i tidskriften – under rubriken ”God Julhelg och ett gott nytt kampår” underteck­nade han sina meddelanden ”L. Löfven m. familj”.
 
– Jag minns att min mamma hör­de av sig och sa att hon måste berät­ta någonting. Vi brukade ju träffas och äta middag, jag och mamma, men det här var något speciellt. Din morfar, sa hon, han var så elak. Han var bara elak liksom. En elak män­niska, säger barnbarnet Löfven.”
 
Mer berättade inte mamma Mar­gareta, och eftersom Stefan Löfven blev bortadopterad som barn träf­fade han heller aldrig sin morfar. Det var först senare, när ett par journalister grävde fram de där gamla tidningarna, som bitarna föll på plats för honom.
 
– Då fick jag ihop att, jaha, det var det mamma hade försökt säga! Jag blev förfärad. Hemskt.””