Den svenska mångkulturalistiska och antirasistiska kulturpolitiken har vare sig gynnat minoriteterna eller majoritetsbefolkningen

Ola Wong fortsätter att kritisera den rödgröna (antirasistiska och antifascistiska och mångfalds- och intersektionellt och normkritiksinriktade) kulturpolitiken men har kanske inte helt rätt i historieskrivningen:
 
 
”Då var receptet för att skapa det mångkulturella lyckoriket att bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella…”
 
Fram tills 1970-talet var minoriteterna och invandrarna (och deras kulturarv och kulturuttryck) ej särskilt närvarande i den offentliga svenska kulturen och inom de svenska kulturarvsinstitutionerna med vissa undantag och när den svenska mångkulturella politiken sjösattes 1975 så var tanken snarare att minoriteterna och invandrarna skulle fortsätta att mer eller mindre hålla sig för sig själva och odla sina egna (sär)kulturer i sina respektive kulturföreningar med majoritetssamhällets välsignelse och kanske fr a med benägen finansiering från majoritetssamhällets sida.
 
På 1980- och 90-talen var det fr a delar av vänstern som kritiserade denna typ av mångkulturella politik som delar av högern sedan kom att anamma på 2000-talet – d v s att en mångkulturell politik som understödjer minoriteternas och invandrarnas kulturföreningar och kulturinstitutioner fortsätter att upprätthålla en fortsatt uppdelning mellan majoritetskulturen och minoritetskulturerna.
 
Det Wong syftar på i sin artikel är nog snarare den svenska antirasistiska politiken som sjösätts först på allvar på 1990-talet och än mer på 2000-talet och där det har funnits inslag som har gått ut på att göra majoritetsinvånarna mer s k toleranta och mindre s k främlingsfientliga genom att exponera dem för minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck på ett ganska så rejält instrumentellt sätt och som kanske inte alltid vare sig har lett till särskilt tydliga resultat och förändringar och än mindre har gynnat minoriteterna och invandrarna själva då denna antirasistiska politik har föreståtts av majoritetssamhället.
 
Idag är arvet efter både den svenska mångkulturella politiken från 1970-talet och den svenska antirasistiska poltiken från 1990-talet närvarande både i dagens kulturpolitik och i dagens allt hätskare debatt om svenskhet, svenskt kulturarv och svenska värderingar och både bland de som kritiserar den rådande kulturpolitiken såsom Wong gör och bland de som kritiserar den utifrån ett minoritetsperspektiv och är missnöjda med densamma utifrån frågor om representation och stereotyper och båda lägren i den rådande debatten delar därmed det ressentiment som Wong skriver om – d v s ”en känsla av irritation, förolämpning och hämndbegär”.
 
För mig handlar detta arv dels om den uppdelning mellan majoritetssamhällets kultur och minoriteternas och invandrarnas kulturer som gjordes 1975 och som fortfarande hemsöker vår samtid och dels om den instrumentella användningen av minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck som den svenska antirasistiska politiken började ägna sig åt på 1990-talet men dock inte med syftet att som Wong skriver ”bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella” utan snarare med syftet att få ”svensken” att bli mer s k tolerant och mindre s k främlingsfientlig.