Om ”omvända” transrasiala adoptivfamiljer och de reaktioner de provocerar fram

Av västvärldens 100 000-tals transrasiala adoptivfamiljer utgörs kanske 99,9% av vita adoptivföräldrar (och både av singlar och par liksom av heteros och icke-heteros) och icke-vita adoptivbarn men särskilt i USA och i Storbritannien har enstaka (barnlösa) minoritetspar eller blandpar (t ex par som består av en svart man och en vit kvinna alternativt av en asiatisk kvinna och en vit man) också adopterat (oftast genom s k inhemsk adoption) vita barn.
 
 
Dessa transrasiala adoptivfamiljer som av de allra flesta uppfattas som ”omvända adoptioner” då det är så extremt ovanligt att se icke-vita vuxna ta hand om vita barn (såvida de inte är s k nannies och tjänstefolk) och av alltför många nog också som fullständigt ”out-of-control”-icke-normativa ”freakfamiljer” (och vilket i och för sig alla transrasiala adoptivfamiljer nog uppfattas som ibland) är dock så ytterligt få (och i Sverige och i Norden är de likaså ytterst få) att blickarna, reaktionerna och frågorna är många från omgivningens sida:
 
”“Are they yours?”
 
“Where are their parents?”
 
“Are you their nanny?”
 
“What are they?””
 
Gissningsvis ingår här (d v s bakom blickarna, reaktionerna och frågorna) även alltifrån ”har de kanske stulit eller kidnappat dem?”, ”är de pedofiler?” och ”håller de på med vit slavhandel?” till ”det där ser riktigt skumt ut, jag får faktiskt inte ihop det, är det där verkligen en familj?”, ”jag är absolut inte rasist men det där känns faktiskt inte riktigt rätt på något sätt!” och ”får dom verkligen också adoptera, och varför kan dom i så fall inte hålla sig till sina egna?”.