Om raskorrigering och utlandsadopterade

Eftermiddagens pensum som bestod i att redigera en text författad av Sabina Ivenäs som behandlar den svenska adoptionslitteraturen i egenskap av att vara medredaktör för (ännu) en ny antologi om ras och vithet och där en passage behandlar en dikt av Mara Lee som Ivenäs tolkar som en antydan om en kirurgisk raskorrigering (”Jag längtar efter kirurgen som är min mor” o s v) påminde mig om att när jag intervjuade icke-vita utlandsadopterade inför en studie som jag genomförde för flera år sedan så frågade jag faktiskt rakt ut flera av dem om de skulle kunna tänka sig en kirurgisk raskorrigering om det vore juridiskt-tekniskt-medicinskt möjligt att utföra en sådan till fullo och några av mina informanter svarade då att de mycket väl skulle kunna tänka sig det och framför allt i så fall vid adoptionen och direkt efter ankomsten till Sverige – d v s en kirurgisk operation som skulle förvandla dem från icke-vita till vita redan som spädbarn och som små barn innan deras insocialisering och inkulturalisering in i svenskheten och vitheten ens hade påbörjats (en av informanterna sade exempelvis att ”om det överhuvudtaget hade varit möjligt att fullständigt byta ras genom en operation och på ett sätt så att det efteråt gick att helt passera som vit svensk så hade det varit allra mest logiskt att göra det med mig redan omedelbart efter min ankomst till Sverige”).