Om spridningen av högerradikala invektiv till delar av högern

Alltmer börjar både extremhögern, högerpopulismen och delar av högern dela och använda sig av samma invektiv (d v s i just detta sammanhang ord som används mer eller mindre nedsättande och mer eller mindre med förakt och som syftar på en politisk motståndare) i en tid när det nog är allt svårare att kalla en motståndare för ”marxist” och ”vänsterextremist” och träffa rätt och att göra om beteckningar som ”antirasist”, ”antifascist” och ”feminist” till skällsord är nog än så länge inte möjligt.
 
Tidigare var det nästan bara uttrycken ”politiskt korrekt” (förkortat PK, och som nästan enbart gäller majoritetsbefolkningsföreträdare) och ”identitetspolitik” (ibland förkortat id-politik, och som nästan enbart gäller minoritetsföreträdare) som användes av både extremhögern och högern men idag är det knappast någon som ens bryr sig när dessa uttjatade invektiv exempelvis dyker upp på DN:s och SvD:s ledarsidor och medan ”kulturmarxist” aldrig har lyckats sprida sig ordentligt utanför extremhögern så har invektivet ”vänsterliberal” som bl a SD använder frekvent numera verkligen gjort det på sistone såsom exempelvis i Susanna Birgerssons Axess-artikel:
 
 
Tidigare var uttryck som ”kosmopolit” och ”internationalist” nästan enbart ett kodord för judar eller åtminstone för s k ”andliga judar” (d v s människor som inte rent fysiskt-kroppsligt och/eller rent religiöst är judar men som ”beter sig judiskt”) inom extremhögern – SD kunde t ex använda sig av detta invektiv och detta antisemitiska kodord i sin propaganda långt in på 1990-talet (SD-företrädare kunde t ex skriva att de ville sluta fred med och leva utan konflikter med ”kosmopoliterna” och ”internationalisterna”).
 
Idag har jag dock alltmer börjat höra (och se – d v s i skrift) vissa journalister, skribenter och forskare på högerkanten använda sig av uttrycken ”kosmopolit” och ”internationalist” liksom även att ”globalist” för att beteckna just en föreställd högutbildad s k vänsterliberal s k PK-elit som kallar sig antirasister och feminister och som är för överstatliga lösningar (t ex EU och FN och t ex i relation till flyktingpolitik och miljöpolitik). Senast hörde jag exempelvis forskaren Jens Stilhoff Sörensen använda sig av invektivet ”kosmopoliter” som han menade utgjorde max 15-20% av befolkningen och som han jämförde med och ställde mot den stora majoriteten av totalbefolkningen som han menar är rotad i sitt land och i sin hembygd.