Clas Engström har avlidit – en av den svenska antirasismens pionjärer

Författaren Clas Engström har gått bort, gift med skulptören Pye Engström och en av landets äldsta adoptivföräldrar till ett internationellt adopterat barn (från Indien i paret Engströms fall) och en av dem som deltog i den hårda debatt som rasade på 1960-talet och som handlade om Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn från kolonierna eller ej.
18813531_10154726156035847_5168025183512329516_n.jpg
 
Denna adoptionsdebatt kan så här i efterhand sägas ha varit det svenska rastänkandets (och den svenska rasforskningens) allra sista strid och intressant nog pågick debatten exakt samtidigt som debatten om den s k Z-frågan pågick mot bakgrund av att Rosa Taikon gick bort igår, och även debatten om den svenska s k Z-frågan var ju också i allra högsta grad en debatt om ras.
 
I 1960-talets adoptionsdebatt stod en elit och ett etablissemang bestående av forskarvärlden (bl a rasforskarna i Uppsala), läkarkåren och myndighets-Sverige (bl a Socialstyrelsen) på ena sidan och företrädde den linje som hade gällt sedan 1910-talet och som kort och gott kan sammanfattas med den måhända långa meningen:
 
”Vi vita svenskar är ju som både vi svenskar själva och hela världen vet både vitast och vackrast av alla folkslag på jorden och därför ska vi inte blanda våra vackra kroppar, vårt rena blod och våra ädla gener med andra folkslag och särskilt inte med mindervärdiga och underlägsna icke-vita människor och de adopterade som är våra första icke-vita invandrare överhuvudtaget här i landet kommer ju att gå i säng med och göra barn med oss när de blir ”könsmogna” och de kommer därmed att i framtiden utgöra ett hot mot oss vita svenskar och mot vår unika och rena superelitras”.
 
Engström tillhörde då den andra sidan i debatten som utgjordes av den gryende s k 68-vänstern och som förespråkade en radikal färgblind antirasism som på alla sätt och viss var fullständigt avantgarde både i Sverige och i hela världen när dessa radikala färgblinda antirasistiska tankar och idéer skrevs ned och formulerades för första gången någonsin av unga svenska vänsteraktivister på 1960-talet och vilket gör det möjligt att hävda att det faktiskt var svenskarna som just ”uppfann”, skapade och formulerade den moderna färgblinda antirasism som idag är den som gäller i större delen av västvärlden då denna radikala antirasism just uppstod under 1960-talets svenska adoptionsdebatt.
 
Förutom att Engström i flera debattartiklar menade att det som på den tiden kallades ”adoption över rasgränserna” och ”adoption av färgade barn” ”inte för ett ögonblick kan jämföras med den ohyggliga nöd som är alternativet för dessa barn” så menade Engström framför allt att den blotta fysiska närvaron i Sverige av icke-vita människor med kroppar som ser annorlunda ut än de vita svenskarnas kroppar var något radikalt, progressivt och revolutionerande i sig eftersom ”vi genom ett ökat antal adoptioner har möjlighet att successivt och på ett naturligt sätt vänja oss vid umgänge med människor som har ett avvikande utseende – ett umgänge som vi i framtiden bara skulle kunna undvika genom en sträng protektionism och isolering”.
 
Det som på den tiden kallades ”rasfördomarna” i det svenska samhället skulle med andra ord försvinna om icke-vita människor (i form av barn) för första gången någonsin i svensk historia tilläts invandra till Sverige (i form av adoption) i större mängd menade Engström – d v s att adoptera icke-vita barn från kolonierna var helt enkelt en radikal antirasistisk handling både på ett individuellt och på ett samhälleligt plan och helt enkelt det ENDA sättet att motverka ”att svenskarna isolerar sig” även fortsättningsvis (på 1960-talet var den allmänna uppfattningen inom vänstern att svenskarna var rejält ”rasfördomsfulla” liksom att de var rätt så ointresserade av omvärlden) och ett fortsatt motarbetande av internationella adoptioner från etablissemangets och myndigheternas sida skulle enligt Engström därför vara ”en förträfflig metod för att hålla svenskarnas rasfördomar vid liv”.
 
Engströms 68-vänsterfalang vann som bekant 1960-talets adoptionsdebatt och det gamla etablissemanget och eliten av rasforskare förlorade därefter för alltid sitt grepp om den svenska invandringspolitiken (och om den svenska biopolitiken, d v s om allt som rör familjerelationer, reproduktion, sexualitet, intimsfären, kroppen o s v) och tack vare och i och med adoptionsdebatten hade den moderna svenska färgblinda antirasismen tagit sina första stapplande steg för att därefter blomma ut i full mognad och göras till en slags svensk statsideologi på 1970- och 80- och 90-talen och inte minst exporteras till övriga västvärlden.
 
Och 1968 exploderade inte bara den den svenska 68-revolutionen utan också den svenska adoptionsstatistiken, och därefter kom svenskarna att närmast över en natt bli det folkslag i västvärlden som kom att adoptera allra flest icke-vita adoptivbarn per capita liksom (något senare dock, d v s först fr o m 1980- och 90-talen) det land i västvärlden som proportionellt sett har tagit emot flest invandrare överhuvudtaget från de gamla kolonierna inklusive de adopterade (som då på 1960-talet var de första icke-vita invandrarna i landet).
 
Clas Engström var därmed inte bara en av landets första adoptivföräldrar med ett internationellt adopterat barn utan också en av Sveriges och västvärldens ”grundandefädrer” till den moderna (liksom postkoloniala och vita) antirasismen genom att han bidrog till att formulera (på sin tid) helt nya radikala, progressiva och revolutionerande avantgarde-tankar om hur vita svenskar (och vita människor i gemen) skulle börja förhålla sig till och se på och behandla icke-vita människor på ett helt nytt sätt än tidigare och inför en ny tid som randades på 1960-talet när de en gång så stolta och mäktiga europeiska kolonialimperierna sjöng sin svanesång och gick i graven och när den postkoloniala invandringen av icke-vita människor till Väst höll på att påbörjas.