Margareta Ingelstam fyller 80 år – en av den svenska adoptionsvärldens grundandemödrar

Den gamla fredsaktivisten, Tredje världen-, Palestina- och anti-apartheid-aktivisten och UR-producenten adop
 fyller 80 år – en gång i tiden tillsammans med sin man professor Lars Ingelstam (som deltog i att bygga upp både Institutet för framtidsstudier och Linköpings universitet) en av dem som deltog i att både grunda och bygga upp världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum (d v s Margareta Ingelstam är en av den svenska adoptionsvärldens s k grundandemödrar och hon var också Adoptionscentrums första ordförande) och som själv (tillsammans med sin man) likt ett svenskt svar på Pearl Buck, Angelina Jolie eller Mia Farrow dessutom ”skapade” en av landets första antirasistiska s k regnbågsfamiljer genom att adoptera ett flertal barn av olika s k ”rastyper”.
18739939_10154720041420847_8678731975217165027_n-1.jpg
 
I september 1967 publicerade Aftonbladet ett stort reportage om den tydligt vänsterinriktade regnbågsfamiljen Ingelstam i Roslags-Näsby i Täby kommun som tack vare artikeln i det närmaste över en natt kom att bli något av en antirasistisk ikonfamilj för den svenska s k 68-vänstern och Margareta och Lars sade då bl a att ”det är någon annans, brunt, kanske snedögt, men det är så litet och formbart och det blir mitt för alltid” samt ”att den nya och jag hör ihop för alltid sen” och paret uppmanade explicit svenska folket att börja adoptera barn från Tredje världen och från de gamla kolonierna eftersom ”barn är okomplicerade”.
 
Enligt reportaget hade paret ändå sedan förlovningstiden haft planer på att adoptera barn och de berättade bl a för läsarna att ett så kallat ”Koreabarn” bara kostade ”ca 4000 kr per styck” (ca 30 000 kr i dagens penningvärde – det var för övrigt vad jag själv kostade). Paret tillade även att deras ”Koreabarn” som uppges vara en ”mulatt” måste ha varit ett ”olycksfall i arbetet”.
 
På frågan om ett barn bör stanna i sitt ursprungsland svarade Margareta: ”…vad säger att just den miljö man föds i är den bästa att växa upp i…- Är den miljön så viktig att den får kosta barnet svält, fattigdom, och för flickorna prostitution!”. Lars fyllde på och tillade i reportaget: ”Vi anser det viktigare att barn under drägliga förhållanden får någon slags kultur.” Slutligen trodde paret inte att något av deras adoptivbarn skulle komma råka ut för någon form av rasdiskriminering i Sverige: ”(de) blir inte konstigare än en rödhårig skånska.”
 
Det är för övrigt intressant att konstatera att Margaretas egna föräldrar tog emot två fosterbarn under Andra världskriget – dels ett finskt krigsbarn och dels en norsk ensamkommande tonårsflicka som tillhörde norska Hjemmefronten (d v s norska motståndsrörelsen) och som hade flytt till Sverige.
 
Totalt adopterade respektive fick paret Ingelstam till slut fem biologiska och adoptivbarn (varav ett var inhemskt adopterad, d v s ett inrikes fött s k svenskadopterat barn) och i parets villa i Bromma passerade och bodde även genom åren förutom de själva och deras fem barn åtminstone ett 40-tal vita och svarta unga amerikanska män i 18-19-årsåldern som hade deserterat från Vietnamkriget och flytt till Sverige liksom ett stort antal ensamkommande flyktingbarn från bl a Östafrika, Västasien, Centralamerika och Sydasien.
 
Det är naturligtvis både patriarkalt, nationalistiskt och problematiskt på alla sätt och vis att utnämna en enskild (vit majoritetssvensk) kvinna till en slags stand-in och en förkroppsligad symbol för det antirasistiska och vänsterliberala pro-Tredje världen-Sverige (d v s Moder Svea-figuren såsom hon framträder efter den s k 68-revolutionen) men om någon just nu levande (vit majoritetssvensk) kvinna överhuvudtaget skulle kunna axla och ”aspirera” på den rollen så bör det vara just Margareta Ingelstam.