Om transrasforskningen och dess forskare

Känns kul att Rogers Brubaker, författare till boken ”Trans: Gender and Race in an Age of Unsettled Identities”, hör av sig och hälsar att han har läst flera av mina texter om transrasialitet och om (både vita och icke-vita) transrasiala erfarenheter och fantasier och att han särskilt uppskattade det jag har skrivit om transrasiala iscensättningar (även om han tillägger att det jag har skrivit nog är rejält kontroversiellt för ”a lot of people”):
 
”…I’m happy to learn of your work (…) particularly the piece on race performativity…”
 
Vi är även båda överens om att jag nog är den som har ägnat mig allra mest åt frågan om det går att överskrida ras (d v s transrastematiken) innan den s k Dolezal-affären exploderade 2015 och som ledde till att Brubaker själv började intressera sig för transfrågor.
 
Sedan är det oftast inte särskilt bra och positivt att råka vara först med något och vilket f ö verkar vara något av just mitt öde – dels får en ”ta stryk” först genom att just vara först och dels är en hela tiden mer eller mindre ur fas med samtiden och när frågan till slut blir både ”up-and-coming” och ”mainstream” så blir den som en gång var först oftast både ”sidetrack:ad” och med tiden alltmer bortglömd.
 
Under många år bemöttes jag med skepsis eller t o m hån och förakt för att jag så hårt drev transrasialitetsbegreppet och transrasfrågan och vilket nog är särskilt svårt att göra just i Sverige där gränsen är knivskarp mellan ”svenskar och invandrare” och därmed också mellan vita och icke-vita. De allra flesta icke-vita adopterade (d v s de som enligt mig är idealtypen för transrasiala subjektiviteter, praktiker och identifikationer) vill heller inte sammanknippas med transkönfrågan och med trans(kön)personer och många vita som på olika sätt överskrider ras vare sig de är medvetna om det eller ej vill sannolikt heller inte det och själva tanken på att överskrida ras (till skillnad från att överskrida kön) är nog för de allra flesta människor fortfarande tämligen absurd.