Den svenska genusvetenskapen fortsätter att vara extremt homogen både bland studenter, lärare och forskare

Dagens SvD-understreckare: Ulrika Dahl skriver om Sara Ahmeds (som besöker Sverige denna vecka och samtalar med Ulrika Dahl och Anna Adeniji på Södra teatern i Stockholm imorgon kväll) bok ”Att leva feministiskt”:
 
 
”När jag läser Ahmed, vilket jag ofta gör, undrar jag ibland hur hon kan vara så hyllad av vita feminister i Sverige Sverige när hennes vithetskritik är så (befogat) hård. Är det en vilja att vara en ”god antirasist”? Är det för att hennes formuleringar känns i kroppen? Vilka avtryck lämnar Ahmeds resonemang, vad hjälper de oss att göra, och vilka är vi? Den reproduktion av vithetsnormen som fortsatt pågår, trots påfallande engagemang i intersektionella och antirasistiska frågor i många institutioner, inklusive akademisk feminism, vittnar om att arbetet kräver mer än en önskan om att komma bortom kategorierna, snabbt gå vidare och hitta lösningarna. Du behöver inte ha avsikten att reproducera vithet för att reproducera vithet, skriver Ahmed. Jag skulle vilja beskriva vithet som en epistemisk vana; invävd i våra institutioners konstitution och det gör något med våra kroppar.
 
Kanske är det Ahmeds feminism som tilltalar; en annan utgångspunkt, långt ifrån de vita privilegierades situation. Ett opåverkat omfamnande av detta som ett ”perspektiv” blir lätt till en annan slags vägg. Att bryta en epistemisk vana kräver ansvar.”
 
Nu är inte genusvetenskapen kanske värre och mer extrem än någon annan (samhällsvetenskaplig- och humaniora)disciplin inom högskole- och forskar-Sverige vad gäller homogenitet (och vithet) och jag har själv inte sett några specificerade siffror och data över ämnet genusvetenskapen vad gäller svensk och utländsk bakgrund vare sig bland studenterna eller bland lärarna och forskarna men den senaste generella siffran jag har sett säger att mellan 82-86% av alla (grundnivå)studenter inom alla svenska humaniora- och kulturvetenskapliga ämnen har svensk bakgrund (d v s de är s k majoritetssvenskar) medan ca 10% är utrikes födda och ca 5% är s k ”andrageneration:are” (som alltid är det de s k ”andrageneration:arna” som lyser med sin frånvaro inom högskolevärlden och en betydande andel av de utrikes födda är s k inresande gäst- och utbytesstudenter vilka oftast kommer från medel- och överklassen i sina hemländer).
 
Allting tyder dessutom på att av de studenter som har utländsk bakgrund inom svensk humaniora (och inom genusvetenskapen) så har de allra flesta av dem bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden medan mycket få har ursprung i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien (och en hög andel av de sistnämnda är sannolikt adopterade och blandade).
 
På doktorandnivå blir homogeniteten (och vitheten) än mer extrem inom svensk humaniora och kulturvetenskap (och inom genusvetenskapen) – 90% av landets doktorander inom de kulturvetenskapliga disciplinerna har svensk bakgrund och endast ca 3% är s k ”andrageneration:are” medan de resterande är utrikes födda och återigen dominerar de som har bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden även om det absolut finns en och annan svensk humanioradoktorand med bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien (och av vilka återigen en hög andel sannolikt är adopterade och blandade liksom också gästdoktorander från Tredje världen).
 
Vad gäller de anställda och lärarna och forskarna inom svensk humaniora (och inom genusvetenskapen) så ser det tyvärr ungefär lika homogent (och vitt) ut som det gör bland studenterna: Ca 20% av samtliga lärare och forskare inom svensk humaniora har någon form av utländsk bakgrund och även om det finns en del lärare och forskare med bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och varav åtskilliga är s k gästlärare och gästforskare och en hel del är adopterade och blandade så dominerar de som har ursprung i övriga Norden, i Europa och i västvärlden och framför allt så (tok)lyser de s k ”andrageneration:arna” med sin frånvaro som lärare och forskare inom den svenska högskole- och forskarvärlden.
 
En ska ju egentligen inte gissa vad gäller siffror men min gissning säger i varje fall att kanske 90-92% av alla genusvetenskap-studenter är majoritetssvenskar, att kanske 95-95% av alla genusvetenskap-doktorander är majoritetssvenskar och att ca 85-87% av alla lärare och forskare inom den svenska genusvetenskapen är majoritetssvenskar och de studenter, doktorander och lärare och forskare som har någon form av utländsk bakgrund kommer i huvudsak från övriga Norden, Europa och västvärlden medan några enstaka har bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och de allra flesta av dem är adopterade, blandade, utbytes- och gästdoktorander samt gästlärare och gästforskare medan endast några enstaka är s k ”andrageneration:are”.