Om adoptionsmetaforen i högerextrem propaganda

Det är fascinerande (för mig i varje fall och både som forskare och som adopterad) att svenska högerextremister så tydligt använder adoptionsmetaforen i sin visserligen vedervärdiga propaganda och vilket f ö bara fungerar i Sverige och i de övriga nordiska länderna (d v s budskapet förutsätter en specifik s k rasgrammatikkontext och en mycket specifik och lokaliserad referensram) med sin massiva demografiska närvaro av utlandsadopterade och där den stora massan av alla majoritetsinvånare kan relatera till en utlandsadopterad genom släktskap och/eller bekantskap och där dessutom utlandsadopterade är de enda icke-vita som många majoritetsinvånare överhuvudtaget känner, umgås med och har en relation till i intimsfären.
18221949_10154646260510847_9059592393719511051_n.jpg
 
Adoptivföräldrar sökes till ensamkommande 8-åriga ”Tredje världen-barn” som egentligen är medelålders män är då det högerextrema budskapet men samtidigt påminner detta ”pedagogiska” grepp om en obligatorisk övning som vid det här laget tusentals av landets adoptivföräldrar har gått igenom som en del av den numera obligatoriska adoptivföräldrautbildningen och som just handlar om att kursledaren/”läraren” visar ett foto på en medelålders skäggprydd och kanske t o m grånad icke-vit man och frågar kursdeltagarna/”klassen” ”skulle ni kunna tänka er att adoptera den här mannen?”.
 
Det rätta svaret är förstås ”ja” och ingen av kursdeltagarna säger nog antagligen nej livrädda som de är att inte bli godkända för adoption (av ett icke-vitt barn) och poängen är så klart att det ”Tredje världen-barn” från de gamla kolonierna som du adopterar en dag och med åren faktiskt kommer att se ut som en s k ”invandrarman” med allt vad det innebär av associationer till miljonprogramsområdena/förorterna, fattigdom och marginalisering och stigmatisering och tyvärr alltmer också atavistiskt våld, brutal brottslighet och politisk extremism.