Om Johan Lundbergs professorsansökan och den svenska högskole- och forskarvärldens marginalisering av vissa forskare

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi skriver idag om den strid som just nu pågår vid Stockholms universitet rörande litteraturvetaren Johan Lundbergs professorsansökan som just nu är ”pending” om jag har förstått det rätt:
 
”För att göra karriär inom universitetsvärlden krävs att externa bedömare ger tummen upp. Detta motverkar nepotism, eftersom professorer från andra universitet har lättare att förhålla sig objektiva. Detta gäller varje befordran till att bli docent eller professor. De sakkunnigas utlåtanden väger i regel väldigt tungt, men det slutgiltiga beslutet fattas av den rektor som ansvarar för den sökandes institution. Men även en lärarförslagsnämnd ska göra en bedömning. Här kommer politiken in i detta fall. Litteraturvetaren Johan Lundberg, tidigare chefredaktör för Axess magasin, har nyligen ansökt om en professur vid Stockholms universitet (för kännedom vikarierade jag ett halvår som redaktör på Axess under hans ledarskap). Både Claes Ahlund, professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, och Eva Haettner Aurelius, emerita Lundaprofessor i litteraturvetenskap, förordar att han befordras. De analyserar ingående flera av de litteraturvetenskapliga böcker som Lundberg har skrivit. Men den enda skrift som lärarförslagsnämnden nämner av Johan Lundberg är ”Ljusets fiender” (Timbro 2013), där han kritiserar postkolonial identitetspolitik. Denna ägnar de mycket utrymme, men hans litteraturvetenskapliga böcker nämns inte. Nämnden går emot de sakkunnigas rekommendation. Liknande har skett andra akademiker som inte ”tycker rätt”. När man läser igenom dokumenten är det svårt att dra någon annan slutsats än att det är av politiska skäl som lärarförslagsnämnden vill hindra professorstillsättningen. I så fall, varför ens ta in externa sakkunniga om det ändå är den ansökandes politiska värderingar som väger tyngst vid en tillsättning?”.
 
Utan att på något sätt sympatisera med Lundbergs politiska åsikter (och jag är själv ”uthängd” i Lundbergs bok ”Ljusets fiender” och i flera andra texter som denne har författat så jag är s a s inte ”partisk” på något sätt men väljer ändå att försvara Lundberg i detta fall) så vill jag bara inflika att sådana här orättvisor och tråkigheter inte bara drabbar konservativa forskare: Jag har själv åtskilliga gånger vid det här laget stoppats i den s k karriären (t ex genom indragna forskningsanslag och tjänster, inställda föredrag och föreläsningar samt återkallade artiklar och publikationer mm mm) p g a en blandning av mina politiska åsikter (och inte minst i adoptionsfrågan) och alla de rykten om mig som florerar och vilka dessutom verkar bli allt ”vildare” med åren (det är i varje fall vad jag tror, d v s det är min hypotes att det beror på det) trots att jag har meriterat mig mer än åtskilliga andra forskare vilka sedan länge har fasta heltidstjänster och/eller är professorer (t ex i form av ett 40-tal s k peer review- eller referee-granskade alster liksom ett ”gäng” s k popvet-texter – https://www.kau.se/forskare/tobias-hubinette).