Om varför vissa inom vänstern fascineras av populismen

Olle Svenning svarar Åsa Linderborg i dagens DN Kultur:
 
 
”Och det finns många beröringspunkter mellan vänsterpopulism och högerpopulism. Grundbegrepp för de båda är patriotism och nationalism. Symboliskt nog vajar den franska fanan (inga röda flaggor) på såväl Le Pens som Mélenchons möten. Körsången hos Mélenchons är Marseljäsen, inte Internationalen. Budskapen från de båda är att globalisering måste nedkämpas och EU krossas, åtminstone i sin nuvarande form. Både vänster- och högerpopulister agiterar om ”eliternas förräderi mot det egna folket”. Klasskampen har ersatts av begreppet ”den övre kasten mot det verkliga folket”. Eliten beskrivs som entydigt fientlig och folket som en homogen massa, driven av demokratiska ambitioner… Vänstersocialisternas likgiltighet inför Marine Le Pens framgångar kan ha ytterligare och än mer skrämmande skäl. Le Pen är att föredra, för att med hjälp av henne kan hela det ruttna systemet braka samman och ur dess ruiner byggs socialismen. En äventyrsideologi som inte saknar likheter med 70-talets extremvänster.”
 
Att en del inom vänstern (för att generalisera) föredrar Le Pen och liknande partier, ledare och rörelser runtom i västvärlden verkar dels handla om att dessa partier, ledare och rörelser rent statistiskt har stora delar av eller t o m merparten av den infödda vita arbetarklassen och lägre medelklassen bakom sig (d v s ”historiens subjekt” för att förenkla) liksom just om att extremhögern och högerpopulismen skärper konflikterna och påskyndar det borgerliga samhällets undergång enligt Chantal Mouffes ”recept” mot den postpolitiska och avideologiserade samtiden som just kräver skärpta konflikter och även ibland just populism (och helst en populism av det mer revolutionära och radikala slaget vare sig det handlar om en höger- eller en vänsterpopulism) för att kunna krossa det liberala systemet (återigen för att förenkla).
 
En tredje hypotes (som en dock nog helst inte vill tro eller ens tänka på) kan också handla om att extremhögerns hat och fr a hot mot liberalismen numera är långt starkare än den radikala vänsterns dito.