Osmond Karims och Malin Holmberg-Karims dokumentärfilm ”De ensamma – en film om adoption” har styrts och censurerats av SVT

Inför Osmond Karims och Malin Holmberg-Karims dokumentärfilm ”De ensamma – en film om adoption” (som är en uppföljning på deras uppmärksammade film ”Raskortet” från 2014) som visas på SVT2 nu på torsdag kväll och som redan kan ses på SVT Play så vill jag bara berätta att utan mig så hade den aldrig kommit till stånd överhuvudtaget:
 
 
Jag hjälpte de båda med filmens synopsis och med att skriva ihop, tänka fram och formulera idén bakom filmen och jag hjälpte dem att kontakta och hitta (och övertala) adopterade att intervjua och jag hjälpte dem också med forsknings- och statistiksammanställningar men trots allt detta så sker nu exakt samma sak som har skett ”femtielva” gånger när jag ställer upp, hjälper till, bistår och dessutom jobbar helt och hållet gratis åt journalister, filmare, reportrar och skribenter (liksom åt alltför många konstnärer, författare, kulturutövare o s v) när produkten/verket till slut är färdigställt och lanseras/publiceras:
 
Jag blir helt osynliggjord och raderad från historien, inte omnämnd i eftertexterna eller ens avtackad på SVT:s eller produktionsbolagets hemsida och de forsknings- och statistiksammanställningar som jag hjälpte till med har censurerats (då de kan uppfattas som jobbiga för landets adoptivföräldrar) och dessutom har SVT krävt att ett adoptivföräldraperspektiv också måste komma med i filmen (därav adoptivföräldrarna som också är med i filmen) trots att filmen skulle bli den allra första någonsin i svensk film- och tv-historia där endast de utlandsadopterade själva framträdde och allt detta då de högsta cheferna/redaktörerna på SVT (eller på andra redaktioner som har behandlat mig på samma sätt) har gått på alla lögner och myter om att jag är en ”extremist”.
 
Jag sägs vara dömd för mordbrand (på min gamla institution mm) och jag sägs hata vita människor och västvärlden och vilket i just detta aktuella fall anses komma till uttryck i att jag har kritiserat adoption på ett ”extremistiskt” (d v s postkolonial feministiskt) sätt och alla dessa tvärsäkra ”bedömningar” härrör från chefer som sannolikt ser sig som vänster, antirasister och feminister och som säkerligen tänker att de utför en god och radikal politisk handling genom att ”by all means necessary” censurera, radera och sopa bort alla spår som på något sätt kan kopplas till mig.
 
Det må vara så att i Sverige så går det inte att skriva, säga, forska om och uttrycka sig hur som helst om adoption i ett land där de övre skikten har adopterat barn från de gamla kolonierna i en långt högre utsträckning än i något annat land i världen och där det vimlar av adoptivföräldrar inte bara på SVT och inom media utan också inom i praktiken samtliga elitsfärer och socialgrupp 1-branscher men att SVT-chefer går så långt som att censurera och styra innehållet i en film om adoption säger tyvärr allt om hur det står till i dagens Sverige vad gäller inte bara synen på adoption och adopterade utan vad gäller synen på allt som rör frågor om ras, vithet och kolonialism:
 
Sverige måste helt enkelt bara fortsätta att framställas som varande (det vita) paradiset på jorden för alla (icke-vita) människor från de gamla kolonierna och internationell adoption måste bara fortsätta att framställas som den mest perfekta win-win-reproduktionstekniken av alla reproduktionsmetoder och de utlandsadopterade själva kan bara inte få tillåtas att ocensurerat berätta om hur det är att vara icke-vit svensk i dagens Sverige och den tyvärr alltför rejält utbredda psykiska ohälsan och sociala marginaliseringen bland landets utlandsadopterade får bara inte komma fram i offentligheten för i slutänden handlar allt om att till varje pris upprätthålla och rädda den svenska antirasistiska hedern och självbilden.