Den militanta svenska antirasismen härrör från den fanatiska och fundamentalistiska lutherska läran

När svenska journalister och skribenter skriver om USA och den amerikanska vitheten och om de amerikanska rasrelationerna så är det ingen som överhuvudtaget rynkar pannan, rodnar, fnyser, suckar, sänker blicken, blinkar nervöst eller gör citattecken med fingrarna (såsom är fallet när sådana som mig skriver om Sverige och den svenska vitheten och om de svenska rasrelationerna).
 
 
Ingen glosa och inget uttryck i det (nutids)svenska språket väcker nämligen idag en sådan (antirasistisk) sorg, en sådan (antirasistisk) olust, en sådan (antirasistisk) vrede och ett sådant (antirasistiskt) hat som ordet ras (och dess olika avledningar), d v s inga runda ord eller könsord av sexistisk, patriarkal och homofobisk karaktär och inga blasfemiska ord eller svärord av monoteistisk, religiös och kristen karaktär kan idag överhuvudtaget tävla med glosan ras vad gäller att framkalla rentav (fr a vita svenska) kroppsliga reaktioner, d v s just nu levande organiska varelser på denna jord som tillhör arten homo sapiens sapiens och som talar (nutids)svenska som förstaspråk och som råkar bo i en kropp som till det yttre kan passera som en vit (svensk) kropp reagerar idag (och alltmer, för det blir bara värre och värre, d v s hatet och vreden mot ordet ras bara växer och växer i skrivande stund bland landets majoritetssvenskar) så starkt när de ser och hör ordet ras att det nästan går att tala om en fysisk-kroppslig reaktion som närmar sig ett slags (åtminstone momentant och på alla sätt och vis hysteriskt) sjukdomstillstånd som kan liknas vid en blandning av plötslig chock, djupt äckel och blint hat.
 
Detta närmast okontrollerbara och helt och hållet okuvliga svenska hat mot rasbegreppet handlar dessutom egentligen inte om ett (visserligen kanske rättmätigt) hat mot det genomrasistiska ”jänkarpacket”, mot de genomrasistiska ”spanjakasen”, mot de genomrasistiska ”fransostyperna”, mot det genomrasistiska ”italienska drägget”, mot de genomrasistiska ”engelska svinen”, mot de genomrasistiska ”tyskjävlarna” eller mot den genomrasistiska ”ryssen” utan snarare handlar det om den kristna och lutherska moral och livssyn som fortfarande präglar svenskarna ända in i ryggmärgen och som kanske allra bäst kan illustreras med uttycket ”främlingsfienden inom oss” (som var titeln på den senaste statliga antirasistiska utredningen), d v s det handlar om att (på individplanet och inför Gud) i sann luthersk anda rena sin själ, sitt medvetande och sin ande i stil med ”släpp inte en enda rassedjävul över bron” och ”vi måste mota varenda rasse-Olle i grind”och framför allt ”väck inte den rassebjörn som sover” (inom var och en av oss).
 
Den hypermilitanta och extremradikala svenska antirasismen som på alla sätt och vis är fullständigt ”outstanding” i en internationell jämförelse är helt enkelt i grund och botten ett uttryck för en kombination av föreställningen om svenskarna som Guds utvalda folk på jorden och därför ska svenskarna frälsa mänskligheten från rasism och leda mänskligheten mot den antirasistiska framtiden och in i det antirasistiska paradiset och en religiöst förankrad och fullständigt fanatisk och fundamentalistisk tro (som dessutom är rejält irrationell och auktoritär) som stavas den sanna lutherska läran: Bara svenskarna vet vad antirasism (liksom rasism) är, bara svenskarna kan vara antirasister och bara svenskarna ÄR antirasister i sig själva i egenskap av att just vara svenskar.