De vita männen är idag omsprungna ”brädade” av både de vita kvinnorna och många minoritetskvinnor och vilket förklarar att högerpopulismen är en vit mansrörelse

Journalisten Emma Leijnse har i dagarna kommit ut med en ny bok som bär titeln ”Fördel kvinna. Den tysta utbildningsrevolutionen” och som handlar om att i praktiken samtliga västländer så har de unga kvinnorna idag med råge gått om de unga männen vad gäller utbildningsnivå och alltmer också förvärvsfrekvens och alltmer också lönenivå och faktiskt alltmer också att inne ha en chefsposition o s v.
 
 
Detta gäller dock kvinnor och män som är under 35-40 år: Bland kvinnor och män som är över 40-45 år så råder fortfarande som bekant en utpräglad könssegmentering i västvärlden och även i Sverige och, skulle nog många säga, ett utpräglat patriarkat och en utpräglad sexism som tar sig uttryck i att männen dominerar som fast heltidsanställda, har högre lön och fr a monopoliserar chefspositionerna.
 
I början av 1960-talet var antalet svenska hemmafruar fler än någonsin men efter den s k 68-revolutionen rasade antalet (och andelen) hemmafruar när de svenska kvinnorna gav sig ut på arbetsmarknaden och sedan 1980-talet har kvinnor uppvisat en högre utbildningsnivå än männen och denna ”omvända könshierarki” eskalerar just nu och har sedan 00-talet även flyttat över till arbetslivet där unga kvinnor idag förvärvsarbetar i högre grad än unga män (för första gången någonsin i svensk historia förutom under beredskapsåren under kriget).
 
De unga kvinnor som fr a har ”brädat” de unga männen är de unga majoritetskvinnorna men också de unga minoritetskvinnorna (räknat på de unga utländsk bakgrund-kvinnorna rakt av) har intressant nog i skuggan av de unga majoritetskvinnornas exceptionella och redan mytologiserade framgångssaga t o m gått om inte bara de unga minoritetsmännen utan även de unga majoritetsmännen. Även i USA har de unga minoritetskvinnorna f ö gått om både de unga minoritets- och majoritetsmännen.
 
Ett sätt för många majoritetsmän att politiskt reagera på denna utveckling som går i rasande takt just nu och som även gäller västländer som vi i Sverige uppfattar och upplever som ”genompatriarkala” och ”genomsexistiska” (Öst- och Centraleuropa, Sydeuropa, USA, Australien, Storbritannien, Frankrike o s v) är tyvärr att sympatisera med, rösta på och kanske t o m gå med i och bli aktiv i högerpopulistiska och högerextrema partier och rörelser som numera är så extremt mansdominerade och så extremt dominerade av majoritetsinvånare att de gör skäl för att börja benämnas och betraktas som mer eller mindre vita mansrörelser ungefär som att den feministiska rörelsen fram tills nyligen i praktiken var en vit kvinnorörelse då det fram tills nyligen i första hand var majoritetskvinnorna som berördes av det som Leijnse kallar utbildningsrevolutionen.
 
Den stora skillnaden är dock så klart att denna vita mansrörelse agerar utifrån att de vita männen för inte särskilt länge sedan dominerade de västerländska samhällena mer eller mindre totalt och att de just nu håller på att förlora makten på riktigt och faktiskt redan har förlorat den vad gäller de unga vita männen, d v s det är en rörelse som på alla sätt och vis drivs av revanschism (d v s helt enkelt att ”ta tillbaka makten” och att ”vrida tillbaka klockan”) till skillnad från både den vita kvinnorörelsen och de olika minoriteternas rörelser och just därför är alla försök att jämföra olika rasliga, etniska, språkliga och religiösa minoriteters sociala rörelser med högerpopulismen och extremhögern (utifrån den s k identitetspolitikanklagelsen) ej särskilt lämpliga.
 
Att det uppenbarligen finns en rent ”objektiv” materialistisk, ekonomisk, statistisk och demografisk bas för att högerpopulismen och extremhögern är så extremt överrepresenterad av vita män betyder samtidigt heller inte att det med nödvändighet måste vara så och det är heller inte en ursäkt att påpeka att de unga vita männen idag är omsprungna av både majoritets- och minoritetskvinnorna. Det måste helt enkelt kunna gå att tala om de unga vita männens oro, rädsla, utsatthet och marginalisering utan att anklagas för att gå högerpopulismens och extremhögerns ärenden.
 
Den vita mansrörelsen som den svenska och västerländska högerpopulismen och extremhögern då egentligen borde kallas hade heller inte behövt välja revanschismens väg även om det är svårt att säga exakt hur de vita männen annars skulle ha reagerat på den utbildningsrevolution som Leijnses bok handlar om. Ett annat sätt att reagera på att ha blivit omsprungna och ”brädade” är så klart att bli feminister och antirasister och vilket många unga vita män onekligen också väljer att bli som ett sätt att hantera, ”cope:a” med och ställa om till den nya ”omvända könshierarkin”