Jag forsätter att generalisera om majoritetsbefolkningen och verkar inte ha lärt mig någonting på 10-15 år

Går just nu igenom mina (humaniora)forskarkollegors kommentarer på en text som jag lade fram idag och inser att jag inte har lärt mig någonting på åtminstone 10-15 år:
 
Mina tidigare kollegor vid Stockholms universitet, vid Södertörns högskola samt på Mångkulturellt centrum sade i stort sett samma sak som mina nuvarande kollegor säger när de läste och kommenterade mina texter – d v s jag generaliserar och essentialiserar och uttrycker mig (oerhört) svepande och problematiskt om den svenska, europeiska och västerländska majoritetsbefolkningen på ett sätt som gränsar till det oetiska för även majoritetsinvånarna i Sverige, Europa och västvärlden är naturligtvis människor och förtjänar därför att behandlas och betraktas som sådana – d v s de är helt enkelt alla fullständigt unika individer.
 
Vid Stockholms universitet hette det att jag essentialiserar de svenska asienforskarna och att jag generaliserar grovt kring (majoritets)svenskars syn på Asien och behandling av asiater: Det har alltid funnits svenska asienforskare som var radikala antirasister och som såg igenom och såg bortom sin tids orientalistiska och koloniala rasföreställningar, fick jag ofta höra, och det finns idag mängder med (majoritets)svenskar som protesterar, kämpar mot och bjuder motstånd mot den s k gulinghumorn och som inte på något sätt är påverkade av sexualiseringen av asiatiska kvinnor, fick jag också höra, och det finns därtill mängder av (majoritets)svenska kvinnor, fick jag slutligen höra, som fullkomligen avgudar och t o m erotiserar asiatiska män (d v s det är inte okej att påstå att de allra flesta av alla vita män objektifierar asiatiska kvinnor och det är inte okej att påstå att de allra flesta av alla vita kvinnor inte attraheras av asiatiska män).
 
Vid Södertörns högskola uppmanades jag om och om igen att skriva och säga att inte alla (majoritets)svenskar skrattar åt och roas av och finner njutning i rasperformativa iscensättningar, i svenska rasstereotyper och i svenska rasord och jag fick regelbundet höra att det var så fel att tala om svensk vithet då alla vita svenskar så klart är fullständigt unika individer som inte har något som helst med varandra att göra utöver att de helt enkelt bara råkar ha fötts till och växt upp som svenskar och bara råkar kunna passera som vita (d v s vithetsbegreppet är fullständigt oanvändbart och dessutom oetiskt) och fr a så ombads jag att alltid i mina texter påminna om att ras är en social konstruktion och att ras därmed egentligen inte finns samt att de allra flesta (majoritets)svenskar fajtas mot rasperformativa iscensättningar, rasord och rasstereotyper i det närmaste dygnet om.
 
På Mångkulturellt centrum sade flera kollegor också att jag hela tiden generaliserar kring och fr a essentialiserar den svenska, europeiska och västerländska majoritetsbefolkningen vad gäller exempelvis synen på internationell adoption (”mängder med människor som tillhör den svenska, europeiska och västerländska majoritetsbefolkningen är faktiskt kritiska till eller t o m emot adoptioner”), att mina analyser av svenska rasstereotyper var både svepande och problematiska (”mängder av svenskar ser faktiskt igenom rasstereotyperna och tar ständigt upp kampen mot dem”) och mot slutet av min tid på centret blev det även en hel del tjafs om mina analyser av den vita vänstern och av de vita antirasisterna och av de vita antifascisterna liksom om min syn på SD (som jag då inte ville och fortfarande inte vill beteckna som ”nassar” och ”faschos” rakt av).
 
Numera har jag förstått att mina texter om det svenska rastänkandet både är generaliserande, essentialiserande, svepande och problematiska liksom mina texter om vita män och om vita svenskar generellt: Jag har fr a förstått att jag snarare (som andra forskare gör) borde börja peka ut och identifiera den ytterst lilla grupp majoritetssvenskar som rastänkandet emanerade ifrån på 1900-talet (Uppsala- och Lundaforskarna, delar av socialdemokratin o s v) och att det är så fel när jag använder en sådan svepande och homogeniserande term som vithet då de allra allra allra flesta av alla (majoritets)svenskar aldrig har anfäktats av något som helst rastänkande som egentligen bara en liten liten liten del av den (majoritets)svenska eliten har trott på med hull och hår.