När de s k ”Koreabarnen” ”forsade” in i landet

Nu har Alexandra Sundqvists nya bok om feministen, antirasisten, sångaren, skådespelaren och kompositören Barbro Hörberg kommit ut – ”Barbro Hörberg – med ögon känsliga för grönt”.
 
17457475_10154528167895847_7401043196423078391_n
 
Hörberg var då en av mängder av svenska kändisar och feministiska och antirasistiska svenskar på vänsterkanten (kulturutövare, forskare, journalister m fl) som tillsammans med sin man konstnären Jan Stenvinkel adopterade ett Tredje världen-barn och specifikt ett s k ”Koreabarn” på 1970-talet.
 
Bara mellan 1968-75 (d v s under den s k vänstervågens guldålder) adopterades närmare 3500 barn bara från Sydkorea och vilka nog blev något av Ersatz- och stand-in-barn för ”Kinabarn” och ”Vietnambarn” som (vänster)svenskarna ännu inte fick adoptera vid denna tid men nog helst hade velat ha om de själva hade fått välja och bestämma (eftersom många feministiska och antirasistiska svenskar och adoptivföräldrar var maoister och aktiva i Vietnamrörelsen).
 
I januari 1971 var det stora rubriker när kändisen Barbo Högberg adopterade ett s k ”Koreabarn” och bl a Expressen gjorde ett s k kändisreportage:
 
”Lisa har lyckligt landat på svensk mark…”. ”Lisa” kommer att ”känna sig hemma med Barbro” som själv, trots att hon var svenska, uppgavs ha ”kolsvart lugg” och ”österländska ögon”. ”Lisa” sägs vara det första barnet i en ”skön blandfamilj” som Barbro och maken Jan planerar inför framtiden (d v s en s k regnbågsfamilj som var vanligt förekommande på 1960-, 70- och 80-talen – d v s ett adoptivbarn per ras/kontinent): ”Det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras… Jan och jag ska snart ansöka om flera adoptivbarn utifrån, gärna afrikaner.”
 
Barbro är dock upprörd över att adoptivföräldrar får barnbidrag men (ännu) inte ”moderskapspenning”: ”- Lisa har kostat oss 5000 kronor. Just oss gör det inget, men frågan är orättvist löst”. Artikelförfattaren avslutar med att konstatera att det fortsätter att komma barn från Sydkorea trots ”Nordkoreas otäcka utspel” (Nordkorea var då emot utlandsadoptioner av antikoloniala skäl) och att ”Sydkorea har bara barn att exportera” (barn var då Sydkoreas största exportprodukt, exportvara och exportsuccé ända in på 1980-talet): ”På lördagen kom tio, i nästa vecka kommer ytterligare cirka 40 Koreabarn”.
 
Det formligen ”forsade” in Tredje barn-barn och s k ”Koreabarn” till Sverige under den svenska vänstervågens storhetstid och att ca 40 s k ”Koreabarn” per vecka landade på Arlanda, Torslanda (Landvetter) eller Sturup och fördes till VIP-rummet där de ”portionerades” ut till och delades upp mellan sina blivande adoptivföräldrar och där det sista (köpe)kontraktet med adoptionsförmedlarna godkändes och undertecknades och vare sig de s k ”Koreabarnen” var 6 månader eller 10 år gamla var då inte ovanligt som Expressen-artikeln vittnar om.
 
Och naturligtvis vill jag inte göra några som helst jämförelser med andra människohandelsexempel i närhistorien – det har jag som bekant gjort så det räcker i mängder av texter och presentationer och därigenom (och med all rätt för jag har så klart fel) stämplats som oetisk och ”omvänt rasistisk” för så klart går det inte att jämföra de antirasistiska och feministiska (vänster)svenskarnas massadoptioner av Tredje världen-barn på 1960-, 70- och 80-talen vare sig med slav- eller kulierhandeln eller med andra historiska eller samtida exempel på barn- och människohandel.
 
Samtidigt är det ett faktum att adoptionerna av Tredje världen-barn var så omfattande att de adopterade inte bara kom före invandrarna och flyktingarna till Sverige (OBS: det är så klart ingen tävling bland alla oss som har utomeuropeisk bakgrund rörande vilka av oss som kom först till Sverige) utan de adopterade dominerade t o m den svenska invandringen från Afrika, Asien och Latinamerika ända in mot 1970-talets slut: Så sent som 1970 fanns det exempelvis bara några tusen permanent bosatta invånare i landet som var födda i Afrika, Asien och Latinamerika (borträknat alla gäststudenter, turnerande artister, företagare, diplomater o s v) och de allra flesta var just adopterade.