Om varför Sverige och svenskarna envisas med att kalla den 21 mars för ”FN-dagen mot rasism” i stället för att säga FN-dagen mot rasdiskriminering

Idag den 21 mars är det FN-dagen mot rasdiskriminering eller den internationella dagen mot rasdiskriminering till minne av Sharpvillemassakern i Sydafrika 1960 och som i sin tur är direkt knuten till FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering som tillkom i december 1965.
 
I Sverige envisas dock de allra allra allra flesta (svensktalande) att kalla dagen ”FN-dagen mot rasism” (skolorna, myndigheterna, partierna, organisationerna, ”privatpersonerna” o s v) i stället för att säga och skriva FN-dagen mot rasdiskriminering som bara får ett 25-tal träffar på (svenskspråkiga) Google jämfört med 1000-tals träffar på ”dagen mot rasism” för att inte, som det heter, stigmatisera minoriteterna och reproducera ordet ras. På samma sätt säger många (svensktalande) ”FN-konventionen mot rasism” i stället för Konventionen om avskaffandet av rasdiskriminering eller kort och gott rasdiskrimineringskonventionen och t o m det annars så FN-lojala Svenska FN-förbundet kan göra det för att inte, som det heter, stigmatisera minoriteterna och reproducera ordet ras.
 
En gång i tiden var dock Sverige det första västlandet (i smal bemärkelse) att underteckna rasdiskrimineringskonventionen – det skedde redan i maj 1966 och av Sveriges dåvarande FN-ambassadör Sverker Åström (som ironiskt nog själv hade en högerextrem bakgrund) och endast 13 av världens alla dåtida statsbildningar ”hann före” Sverige som på den tiden var ett land som inte hade några som helst problem med att tala om ras: Sovjetunionen, Polen, Brasilien, Costa Rica, Tunisien, Israel, Grekland, Guinea, Centralafrikanska republiken, Niger, Kambodja, Filippinerna samt Mongoliet.
 
Sedan dess har dock (extremt) mycket vatten runnit under broarna:
 
Sverige har sedan sekelskiftet som första landet i världen i stället valt att avskaffa ras och vilket har renderat hård kritik från FN och dess kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering (CERD) då detta beslut egentligen kullkastar själva rasdiskrimineringskonventionen och det förklarar antagligen varför nästan alla svensktalande numera föredrar att säga ”FN-dagen mot rasism” i stället för att säga FN-dagen mot rasdiskriminering. Sverige står dock fast vid sitt beslut och i sin senaste rapport till CERD försvarar Sverige beslutet att ha avskaffat ras med att den svenska forskarvärlden har kommit fram till att ras är en social konstruktion och därför existerar inte ras samtidigt som rapporten märkligt nog och aningen hysteriskt (och ytterst vulgärt) skriver att ”det finns bara en ras, människorasen” i rapporten till FN.
 
FN och CERD har om möjligt blivit än mer uppretade av att Sverige har gjort avskaffandet av ras till en del av sin antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik, d v s det antirasistiska Sverige försöker numera aktivt att få andra ”rasistiska” länder (utifrån utgångspunkten att alla länder som använder ras är rasister) att avskaffa ras och vilket har resulterat i att ett antal tidigare ”rasistiska” länder (bl a två av våra grannländer) nu har följt de antirasistiska svenskarnas antirasistiska exempel och tagit det antirasistiska beslutet att avskaffa ras i den svenska antirasismens namn och i enlighet med den svenska antirasistiska forskarvärldens fullständigt geniala antirasistiska forskningsupptäckt och antirasistiska forskningsgenombrott som säger att ras är en social konstruktion och därför existerar inte ras (d v s ett forskningsresultat och ett ”forskningsfynd” som verkligen och om något förtjänar ett nobelpris) och därmed har de också gudskelov lyckats omvandla sig själva till antirasistiska statsbildningar enligt den svenska antirasistiska modellen.