Reflektioner kring den svenska kulturvärldens reception av den svenska minoritetslitteraturen

Att DN Kultur idag intervjuar skådespelaren och (den senare i år debuterande) författaren Evin Ahmad samtidigt som Johannes Anyurus nya roman recenseras (och vilket f ö ”förstör” mitt eviga dokumenterande av minoritets-Sverige som jag har ägnat mig åt sedan många år tillbaka, d v s att riva ut, spara och arkivera allt som rör minoritets-Sveriges samlade kulturproduktion, då artiklarna om Ahmad och Anyuru råkar ha hamnat på två sidor som följer direkt på varandra och då måste jag antingen print:a eller fotostatkopiera en av sidorna för att kunna spara båda artiklarna) säger något om att något faktiskt håller på att hända just nu och sedan en tid tillbaka i den svenska kulturvärlden, inom den svenska kulturjournalistiken och bland den svenska kulturkritikerkåren (tre ”sfärer” vilka alla fortfarande är påtagligt homogena) vad gäller receptionen av minoritets-Sveriges kulturproduktion:
 
 
 
1990-2002: Åren då de första svenska minoritetsförfattarna (med utomeuropeisk bakgrund och som skrev helt och hållet på svenska, d v s borträknat ett stort antal exil- och diasporaförfattare som kom till Sverige som vuxna) debuterade och publicerade böcker och varav de allra flesta är adopterade.
 
2003-11: Åren då de första svenska minoritetsförfattarna som slog igenom stort och idag är en del av det etablerade kultur-Sverige debuterade och publicerade böcker och varav de allra flesta är blandade.
 
2011-14: Åren då de svenska rasstereotypdebatterna (i kombination med identitetspolitikdebatten) kom att dominera den svenska kulturvärlden samtidigt som allt fler s k ”andrageneration:are” börjar debutera och publicera böcker.
 
2015-17: Åren då minoritets-Sverige börjar skapa, kontrollera, äga och driva sina egna kulturproduktioner från ”ax till limpa” (teaterpjäser, spelfilmer, textantologier, poesitävlingar o s v) och då den i huvudsak majoritetssvenskdominerade kritikerkåren sakta men säkert (och äntligen men sannolikt motvilligt) börjar förstå att det är ras som (re)centreras i merparten av minoritets-Sveriges samlade kulturproduktion hur otäckt och obehagligt det än kan låta och uppfattas (för en högutbildad och fr a bildad majoritetssvensk som regelbundet anmäler, recenserar, studerar och analyserar minoritets-Sveriges kulturproduktion och som nog gärna hade sett att allt som rör ras helt och hållet hade hört till det förgångna).