Om ett nytt litterärt tema i den svenska samtidslitteraturen: Den mångkulturella och (anti)rasistiska dystopin

Jenny Aschenbrenner recenserar Johannes Anyurus nya roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” i dagens SvD Kultur och uppmärksammar bl a ett ämne, ett spår och ett tema som jag själv har börjat fundera på alltmer inom den svenska samtidslitteraturen, nämligen en ny typ av dystopiska litterära skildringar av ett framtida Sverige kopplat till frågor om mångfald, migration och minoriteter:
 
”Johannes Anyuru är sparsmakad med metaforerna denna gång, texten är i stora stycken rak och återhållsam. Lämnar utrymme åt den hisnande framtid som framträder genom flickans psykotiska vision. Den är delvis en logisk följd av den nya avhumaniserade flyktingpolitik som vi levt med sedan ett år tillbaka, av den överhettade debatten om no gozoner och islamistiska terrorhot på svensk mark. Delvis en skrattspegel av det välmenande Sveriges yttrandefrihet och demokratiska värderingar, som måste gälla för alla. För hur tvingar man fram frihet, och vems frihet är det man menar? I det framtida Sverige måste alla invandrare skriva på ett samhällskontrakt, ett konkret dokument där de lovar att vara ”fria” och ”toleranta” på majoritetsamhällets villkor. Om de vägrar spärras de in i läger där de tvingas äta fläsk och rita nidbilder av profeten.”
 
Eftersom jag just nu läser alla romaner jag kan hitta skrivna på svenska och av svenskar och som handlar om Sverige i relation till frågor om mångfald, migration och minoriteter så tror jag mig kunna spåra en ny typ av dystopisk genre som nog majoritetssvenska nazister och högerextremister faktiskt var först ut med (t ex Karl Petterssons Vargarna) men som därefter majoritetssvenska antirasister och antifascister (t ex Camilla Stens En annan gryning) kom att anamma och som nu på senare år minoritetssvenska författare som Anyuru också ansluter sig till.
 
Medan det handlar om ett dystopiskt ”multikulti-Sverige” som styrs av vänsterextrema majoritetssvenska antirasister och antifascister för majoritetssvenska nazistiska och högerextrema författare så handlar det om ett dystopiskt ”rasse-Sverige” som styrs av högerextrema majoritetssvenska rasister och fascister för majoritetssvenska antirasistiska och antifascistiska författare men för minoritetsförfattarna handlar det nog faktiskt mest bara om dagens Sverige skildrat ur ett minoritetsperspektiv (om än måhända i en något uppskruvad version – se t ex Hassen Khemiris integrationsplan, Bakhtiaris Malmö, Bečevićs avblattefieringsprocess och nu Anyurus Göteborg o s v) som styrs av både majoritetssvenska nazister och högerextremister och av majoritetssvenska antirasister och antifascister.