Om att vara Sveriges mest uthängda forskare och dessutom uthängd som ”rasist”

Fredrik Segerfeldts redan rejält uppmärksammade men ännu ej publicerade uthängningstext om svenska forskare som är ”anställda vid landets universitet med bakgrund i eller som gett stöd åt den våldsutövande extremvänstern” påminner mig om att jag är den svenske forskare som har blivit (och fortfarande blir) allra mest uthängd (och därmed stigmatiserad och marginaliserad – se mer om konsekvenserna av detta kvantitativa faktum här nedan) genom åren och om jag minns rätt så började ”uthängandet” redan innan jag ens hade blivit doktorand när Lundaprofessorn i antropologi Kajsa Ekholm-Friedman (som som marxist och f d maoist var medlem i högerpopulistiska Folkviljan och massinvandringen samt ”fostrade” flera doktorander som idag är aktiva inom den svenska akademin) hängde ut mig efter noter som ”omvänd rasist” på DN Debatt 1997 under en tid när en DN Debatt-artikel fortfarande lästes av i stort sett hela det (högut)bildade skiktet i landet.
 
Därefter har det bara fortsatt och jag har sedan dess rivit ut, sparat och arkiverat sådana mängder med texter (vari jag har blivit uthängd) att jag idag sitter på 5-6 s k gaffelpärmar därhemma som innehåller närmast otaliga ledarstick (DN, SvD, SDS o s v), nyhetsartiklar (AB, EP, GP o s v), kulturessäer, krönikor, kolumner, insändare o s v liksom artiklar i magasin och tidskrifter, kapitel och avsnitt i böcker och antologier o s v som hänger ut mig.
 
Utöver att jag har blivit uthängd i det närmaste ett otal gånger av s k mainstreammedia (inklusive även i radio och tv) i den s k borgerliga offentligheten (d v s i den ”normala” offentligheten) så har även SD:are, högerpopulister och nazister hängt ut mig så många gånger att jag har slutat riva ut/kopiera/print:a, spara och arkivera alla tillfällen när detta har ägt rum i artiklar i tidningar och tidskrifter och i böcker och skrifter (jag har t o m figurerat i ett nazistiskt seriealbum) liksom numera inom den högerextrema digitala alternativmedievärlden.
 
På senare år har jag dessutom blivit rätt så uthängd även i vänstersammanhang och i antirasistiska och antifascistiska sammanhang men då inte som ”omvänd rasist” (eller än mindre som ”extremist”) utan som ”rasist” rakt av helt enkelt p g a att jag driver och forskar om frågor om ras samtidigt som även s k mainstreammedia hänger ut mig som ”rasist” (DN, SvD, GP, SDS o s v) av precis samma (färgblint antirasistiska) anledning.
 
De som hänger ut mig som ”omvänd rasist” är numera nästan enbart SD:are, högerpopulister och högerextremister men även många SD:are, högerpopulister och högerextremister har faktiskt också på senare år anslutit sig till den färgblinda antirasism som råder i landet och därmed också börjat hänga ut mig som ”rasist” rakt av (d v s inte längre som ”omvänd rasist” – de som gör det numera är fr a de explicita nationalsocialisterna plus den famöse Kent Ekeroth som hängde ut mig som BÅDE ”omvänd rasist” och som ”rasist” i riksdagen för några år sedan).
 
Så klart är det ingen tävling om att vara den forskare som har blivit (och blir) mest uthängd både i den ”normala” offentligheten och inom och av extremhögern (räknat i kvantitet, d v s i antal publicerade och därmed offentliga och offentliggjorda texter – vem som är två och trea vågar jag dock inte spekulera i), d v s min rejält ohotade guldplats som landets mest uthängda och ”punktmarkerade” forskare är knappast något att vara avundsjuk på precis och inte minst då det också har resulterat i katastrofala konsekvenser som nog ingen kan vara avundsjuk på:
 
Avsked (och därmed arbetslöshet och därmed taskig privatekonomi o s v), tjänster som dras in (trots att jag har ”vunnit” dem på meritokratiskt vis, d v s i öppen konkurrens med andra), forskningsmedel som dras in (utöver alla forskningsmedel som aldrig erhålls överhuvudtaget i egenskap av att vara punktmarkerad som en ”oetisk” och ”extremistisk” och fr a som en ”rasistisk” forskare), texter som dras in och inte publiceras (förlag och tidskrifter som refuserar texter och t o m vägrar att s k peer review:a texter då de betecknas som ”rasistiska”), tidningar och tidskrifter som bojkottar en (som vägrar publicera ens texter och vars skribenter och journalister inte ens får intervjua, referera till eller citera en), konferenser som bojkottar en och som kastar ut en (trots accepterade s k abstracts/papers), seminarier och symposier som ställs in liksom öppna föreläsningar som stoppas och chefer (institutchefer, centrumföreståndare, rektorer, dekaner och prefekter o s v) som får stå ut med ständiga och regelbundna uppvaktningar från det s k omgivande samhället o s v.
 
Till slut blir ens s k (yrkes)karriär rejält förstörd i grunden (liksom ens privatliv, privatekonomi o s v) och en kommer helt enkelt inte vidare just i Sverige med just ”rasist”-stämplen på sig (och som just i Sverige kan jämföras med ett Kainsmärke – ursäkta hädelsen för självklart fattar också jag att den svenska antirasismen inte är en religion) och som jag vågar påstå är mycket värre att ha på sig och bära i det (hyperradikala och supermilitanta färgblint) antirasistiska Sverige än att ”bara” vara en s k ”vänsterextremist” – mängder av (även namnkunniga och offentliga) svenska forskare är ju trots allt fortfarande rejält åt vänster och ytterst få svenska forskare är åtminstone än så länge rejält åt höger.
 
Jag råkar då både anses vara en s k ”omvänd rasist” och en ”helt enkelt rasist rakt av” och den uthängningen, stigmatiseringen, stämpeln och punktmarkeringen är så massiv och katastrofal att ha på sig då den förenar alltifrån nazister (som är för den s k vita rasen) till vänsterradikaler (som är emot att tala om ras) och däremellan alla andra, d v s i praktiken i det närmaste alla svenskar vare sig de hittas inom eller utanför den svenska akademin, och då blir det i slutänden rejält ensamt för vissa saker går det helt inte att forska om, att skriva om och att säga i det här landet.