Landets 60 000 utlandsadopterade (eller åtminstone några av dem) blir numera alltmer antirasistiskt och adoptionspolitiskt engagerade

Att det redan ikoniska fotografiet på Tess Asplund nu har utsetts till (75:e) Årets bild påminner mig om att jag under många år och fram tills alldeles nyligen har varit arg och besviken på och retat mig rejält på min egen grupp/minoritet här i landet – nämligen Sveriges ca 60 000 utlandsadopterade (Asplund är då liksom jag själv adopterad) – och framför allt på varför de inte är aktiva och engagerar sig vare sig i antirasistiska sammanhang eller i adoptionspolitiska sammanhang.
980
 
Eftersom jag själv har varit (synnerligen och kanske alltför) politiskt aktiv både i minoritetsfrågor och i adoptionsfrågor i rätt så många år vid det här laget så kan jag intyga att jag i stort sett har varit ensam som adopterad i dessa sammanhang och inte minst kan jag säga det då jag är den utlandsadopterade i landet (och möjligen också i världen i övrigt) som har varit aktiv i antirasistiska sammanhang och i adoptionssammanhang som allra längst (d v s räknat i tid, och både obrutet och oavbrutet dessutom, d v s helt enkelt non-stop och närmast dygnet runt) och också som allra mest intensivast räknat i ”output” och produktionstermer (och här handlar det kanske ibland mer om kvantitet än om kvalitét, men det är en annan sak) av alla adopterade i landet. Även inom den svenska forskar- och högskolevärlden har jag f ö fram tills nyligen varit den ende adopterade som har ägnat mig åt att studera och driva (forsknings)frågor om ras och om adoption.
 
Visserligen har det alltid funnits några enstaka utlandsadopterade som utöver mig själv genom åren och till och från, i egenskap av att vara författare, journalister och skribenter, har skrivit om rasism och svenskhet och/eller om högerpopulismen och extremhögern och/eller om adoption och adopterade (t ex Lasse Lindroth, Hanna Wallensteen, Astrid Trotzig, Lena Sundström och Tove Lifvendahl) och visst har det till och från dykt upp utlandsadopterade inom den antirasistiska rörelsen och t o m inom den militanta antifascistiska rörelsen (fr a i saligen avsomnade Revolutionära fronten vari flera utlandsadopterade märkligt nog var aktiva) men i stort sett vill jag nog påstå att jag har varit tämligen ensam vad gäller att vara engagerad i, forska om och driva frågor om ras, om extremhögern och om adoption som utlandsadopterad i Sverige fram tills nyligen.
 
Sveriges ca 60 000 utlandsadopterade kännetecknas fr a av att långt över hälften adopterades till landets översta skikt, d v s till de mest högutbildade och de mest förmögna majoritetssvenskarna, medan endast en mindre andel har växt upp inom socialgrupp 3 och LO-kollektivet och det är just denna unika klassbakgrund som skiljer de adopterade från invandrarna och deras barn och även från de blandade: Inga andra invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund kan på något sätt ”konkurrera” med de adopterade om att ha tillgång till resurser, till privilegier och därmed också till makt i det svenska samhället.
 
Detta demografiska faktum var själva utgångspunkten för ett forskningsprojekt som jag aningen frustrerad och besviken och kanske t o m arg och ilsken (d v s jag var för bara några år sedan riktigt vred och nog faktiskt rejält förbannad på att de utlandsadopterade helt enkelt inte ”gjorde något” och engagerade sig) sökte finansiering för (men som jag aldrig fick medel för) för inte så länge sedan och som också inkluderade de adopterades socialgrupp 1- och övre medelklass- och överklass-adoptivföräldrar och signifikanta andra: Landets 100 000-tals adoptivföräldrar plus de adopterades partners, syskon, släktingar och även barn borde ju helt enkelt kunna göra så mycket mer mot bakgrund av de resurser och privilegier och den makt de sammantaget besitter och som ju är något helt annat än det mycket begränsade handlingsutrymme som invandrarna och deras barn har tillgång till.
 
Utlandsadopterade (och deras adoptivföräldrar och närstående) bär ju helt enkelt på en enorm potential genom sin socioekonomiskt (extremt) privilegierade bakgrund och ställning jämfört med alla andra invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund (vilka snarare har deklasserats och vilka i mycket hög grad numera tillhör landets lägre arbetarklass och underklass) och skulle därmed (och återigen potentiellt) kunna spela en avgörande roll för det antirasistiska arbetet och engagemanget. Länge var det dock tyvärr t o m så att de adopterade snarare och ”omvänt” var överrepresenterade inom högerpopulismen och extremhögern (och fortfarande är de tyvärr det).
 
Under de senaste åren har dock något hänt:
 
Plötsligt har ett flertal utlandsadopterade (visserligen senfärdigt) på sistone (och ÄNTLIGEN enligt mig i varje fall) trätt fram både i antirasistiska och antifascistiska sammanhang och i adoptionspolitiska sammanhang såsom just Tess Asplund liksom Mina Dennert, Paula Dahlberg, Patrik Lundberg, Jon Ely, Linnea Ping Brännström, Maria Fredriksson, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Caroline Seung-Hwa Ljuus, Jyothie Bousie Swahn, Danjel Nam, Johanna Gondouin, Malinda Andersson, Hanna Johansson, Christian Hofverberg, Carolina Jonsson Malm, Marika Carlsson, Martin Öberg, Cecilia Hei Mee Flumé, Mattias Beruk Järvi m fl (OBS: få är här nämnda och många är ”glömda”, d v s jag är medveten om att alla inte äras som äras bör här) och detta är en utveckling som glädjer mig något oerhört och nu är jag inte ensam längre och kan kanske t o m fundera på att börja dra mig tillbaka (på sikt i varje fall) för som utlandsadopterad kostar det sannolikt mycket mer att vara aktiv i dessa sammanhang än vad det gör för invandrarna och deras barn: Även om jag så klart väl känner till att invandrare och ”andrageneration:are” som är politiskt engagerade också betalar ett högt pris så har vi utlandsadopterade så mycket mer att både bearbeta, att kasta loss ifrån, att förlora och att göra motstånd mot.