Om de finska krigsbarnen som blev kvar i landet efter 1945

Maria Schottenius intervjuar idag teaterchefen Anna Takanen som är barn till ett av de tusentals finska krigsbarn (möjligen uppemot 7-8 000) som aldrig återvände till Finland efter kriget utan blev kvar i landet som foster- och adoptivbarn till majoritetssvenska singlar och (hetero)par:

http://www.dn.se/kultur-noje/under-skinnet-pa-teaterchefen-anna-takanen

Annas far Timo tillhörde även den grupp finska krigsbarn vars finska bioföräldrar försökte få honom tillbaka men förlorade i domstol då de svenska foster- och adoptivföräldrarna nästan alltid vann de mängder av transnationella vårdnadstvister som rasade över Bottenviken mellan ca 1945-50 när svenskar och finländare ”fajtades” om vem som skulle få behålla de finska krigsbarnen.

De finska bioföräldrarna var ofta men inte alltid ensamstående biomammor vars män (d v s de finska biopapporna) hade stupat i något av Finlands tre krig (1939-45) men framför allt var de nästan alltid fattigare än de svenska foster- och adoptivföräldrarna mot bakgrund av att Sverige redan år 1950 uppnådde guldplatsen och toppositionen som världens rikaste land/”folkslag” på jorden medan det krigshärjade och rätt så ruinerade Finland fortsatte att vara fattigt i många år efter kriget och även fortsatte att adoptera bort barn till svenskarna ända in på 1970-talet. Dessutom hade nästan alla av de finska krigsbarnen som blev kvar i landet efter 1945 ”förträngt” och glömt bort finska språket (såvida de inte var finlandssvenskar) och mycket snabbt (som barn alltid blir) blivit ”genomassimilerade” och ”genomintegrerade”.

De finska krigsbarnen (tillsammans med de judiska Kindertransport-barnen som placerades i Sverige innan kriget och vilka också ibland adopterades av majoritetssvenska familjer och ”genomassimilerades” och ”genomintegrerades” på nolltid) utgör förspelet till den formliga ”massinvandring” av utlandsfödda adoptivbarn som inleddes vid 1950-talets slut och som har resulterat i att (majoritets)svenskarna därefter har adopterat ojämförligt flest adoptivbarn per capita från de gamla kolonierna än något annat land/”folkslag” någonsin har gjort både just nu och i (världs)historien.

Det ska också tilläggas att idag omhändertas tusentals invandrar- och andragenerationsbarn årligen i landet och placeras som fosterbarn hos fr a majoritetssvenska familjer och i vissa fall adopteras de även av fosterföräldrarna även om dessa barn kanske inte tappar sitt förstaspråk (vare sig de talar arabiska, spanska, romani, turkiska eller vietnamesiska) numera.