Lena Andersson likställer postkolonial teori med etnonationalism

DN:s ledarkolumnist den kritikerrosade och på senare tid närmast folkkära författaren Lena Andersson sällar sig nu till alla de på både höger- och vänsterkanten som inte bara anklagar alla typer av post-teorier (som i aktivismform som bekant går under namnet identitetspolitik) inklusive postkolonial teori (det är ingen underdrift att säga att både liberaler och marxister har både mycket, ytterst och oerhört svårt för postkolonial teori) för att ha berett vägen för (eller kanske t o m skapat) den västerländska högerpopulismen och extremhögern utan också (d v s det är det hon nu gör i sin ledartext i dagens DN) likställer postkolonial teori med (i detta fall Aleksandr Dugins högerextrema) etnonationalism utifrån den klassiska ”de är lika goda kålsupare”-logiken.
 
 
Andersson har en bakgrund som antirasist och var själv den antagligen första svenska författaren som kom att betecknas som en specifik postkolonial svensk författare (inte minst p g a hennes roman ”Var det bra så?” från 1999 och innan både Anyuru, Khemiri, Leiva Wenger m fl ens hade debuterat).
 
På senare tid har mängder med företrädare från både högern och vänstern förfäktat denna hypotes att det är de västerländska post-forskarna som likt en slags nutida magiker (eller t o m schamaner) har lyckats frambringa den reaktionära tid som vi i Väst just nu onekligen är på väg in i med stormsteg och allt anses som bekant ha börjat med de bittra och exilerade ”antivästerländska”, ”identitetspolitiska” och ”omvänt rasistiska” tysk-judiska Frankfurtskolanforskarna.dagd