EU fortsätter att kritisera Sverige för att vägra praktisera jämlikhetsdatametoden och föra någon som helst statistik om m

EU eller närmare bestämt EU-kommissionen (d v s EU:s ”regering”) har nu publicerat två nya handböcker och rapporter om den i Sverige så föraktade jämlikhetsdatametoden som landets antirasister och antifascister nästan verkar frukta mer än SD och extremhögern (”rassepacket” och ”faschosvinen” nere i Bryssel ska f-n inte komma här och tvinga oss hyperantirasistiska och superantifascistiska svenskar att börja föra statistik om romers och samers situation eller om funktionsvariation, sexuell läggning, trosuppfattning eller etnisk tillhörighet!!!) och kritiserar återigen Sverige för att vägra föra någon som helst statistik över de fem nationella minoriteterna och om fem av de sju diskrimineringsgrunderna trots att Sverige är ålagt att göra så i egenskap av att vara en EU-medlemsstat (liksom i egenskap av att vara medlem i FN för även ”biologistkräken” i New York och ”essentialistasen” i Genève förordar också att Sverige ska börja tillämpa jämlikhetsdatametoden men hittills har den svenska regeringen och de svenska forskarna hållit den antirasistiska och antifascistiska svenska fanan högt och stått emot detta primordialistiska och primitiva krav genom att hävda att det är den övriga världens ca 200 stater, vilka nästan alla tillämpar jämlikhetsdata på ett eller annat sätt, som har fel och gör fel och tänker fel medan vi i Sverige har, gör och tänker rätt som vägrar att kategorisera människor och som vägrar att ”dela upp så”):
 
 
Dessutom kritiserar EU-kommissionen återigen Sverige för att vara det första landet som har avskaffat rasbegreppet i egenskap av att vara den första antirasistiska och antifascistiska statsbildningen i världen (och i historien) samtidigt som vi svenskar utan att blinka och utan problem som bekant delar upp mellan svensk och utländsk bakgrund (d v s mellan ”svenskar och invandrare”):
 
”In Sweden, race is not used, as the term is considered to be closely linked to racism. Ethnic origin (etniskt ursprung) is more accepted, and is used predominantly within the anti-discrimination area. The politically correct term used in public documents is foreign origin as opposed to Swedish origin.”
 
Sverige är idag å ena sidan som alla vi svenskar är så stolta över och som hela världen redan vet allra bäst på minoriteters skydd och rättigheter, på antidiskrimineringsarbete och socialt jämlikhetsarbete samt på främjande av mångfald och representation, deltagande och delaktighet och likabehandling, inkludering och integration i lagarnas och regelverkens samt även i den politiska retorikens värld. Sverige rankas även idag som det land i världen som i sitt samhällsbygge anses vara bäst på att ha förberett sig på samt på att ha ställt om till en ny befolkningssammansättning präglad av mångfald och till ett inkluderande samhälle präglat av social hållbarhet, jämlikhet och icke-diskriminering.
 
Samtidigt finns det å andra sidan ingen som helst statistik om de fem nationella minoriteterna och av de sju diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och tillgänglighet, sexuell läggning samt ålder så är de enda grunderna som det finns statistik om kön och ålder.
 
Sverige är vidare numera världsbäst och världsledande på statistik, siffror och data om ålder, kön (könsuppdelad statistik) och även klass (d v s det som tidigare kallades arbetsstatistik) och den offentliga statistik som genereras utifrån dessa kategorier används som alla vet som det statistiska, vetenskapliga och evidensbaserade underlaget för hela det offentliga styrsystemet och i förlängningen för hela det svenska samhällsbygget.
 
Den totala avsaknaden av statistik rörande diskrimineringsgrunderna könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning samt om de fem nationella minoriteterna gör dock samtidigt att den generella välfärdspolitiken som syftar till att utjämna klyftor, orättvisor och ojämlikheter samt antidiskrimineringspolitiken och den politik som främjar mångfald och representation, deltagande och delaktighet och likabehandling och inkludering just nu famlar i blindo och riskerar att i bästa fall vara helt ineffektiv och i värsta fall att faktiskt motverka sitt syfte.
 
Det skydd och de rättigheter som de olika minoriteterna tillerkänns på pappret är just nu i stort sett fullständigt omöjliga att både uppfylla, mäta och kartlägga liksom att följa upp över tid utifrån olika utfall och välfärdsindikatorer.
 
Så frågan är nu hur länge det svenska antiessentialistiska (”det är så fel att tänka så!”), antikategoriserande (”det är så fel att dela upp så!”), antirasistiska och antifascistiska hatet mot jämlikhetsdata ska få fortsätta att dominera och sätta agendan?