En totalvägrares minnen

Gårdagens regeringsbeslut att återinföra värnplikten, och denna gång i jämställdhetspolitikens och feminismens namn både för kvinnor och män och vilket gör att Sverige nu sällar sig till det något udda och tvivelsutan ”tjusiga” sällskapet Nordkorea, Israel och Eritrea (vilka också praktiserar kvinnlig värnplikt), får nog många av oss gamla totalvägrare att minnas ett och annat vare sig vi vägrade att göra vår militärtjänst av religiösa eller av politiska skäl:
 
 
Själv var jag just inte bara en vapenvägrare utan en s k totalvägrare som t o m vägrade att delta i och genomföra själva mönstringen (och vilket endast 5-10 personer gjorde per år/årskull) även om jag faktiskt följde med frivilligt till Värmlands regemente i Karlstad där alla Motalapojkar mönstrade på den tiden för att inte bli hämtad av polis och för att därmed bespara familjen elände och bekymmer.
 
Redan vid ankomsten vägrade jag dock att inlemma mig i ledet när alla andra Motalakillar ställde upp sig på led och i formation enligt instruktionerna och efter att ha blivit identifierad och kvarhållen i någon timme tog jag sedan självmant tåget tillbaka till Motala och återvände samma dag på eftermiddagen triumferande till skolan för att delta i de sista lektionerna.
 
Den dagen var jag den ende manlige eleven på skolan och fortfarande minns jag att flertalet av tjejerna tyckte mycket illa om att jag så fräckt och till synes utan att på något sätt må dåligt återvände till skolan samma dag som alla andra Motalapojkar var i Karlstad och mönstrade och sov över en natt och jag minns också att de allra flesta av lärarna och av den övriga skolpersonalen tyckte mycket illa om mitt sturska och även olagliga beteende (jag gissar att det går att tolka det som att jag lät skolplikten trumfa värnplikten just denna dag).
 
Allt detta betyder så klart inte att alla Motalatjejer var sverigedemokrater och än mindre att lärarna var det (inte heller var de alla ”moddar”) utan snarare handlade deras negativa för att inte säga ilskna reaktioner och känslor nog mer om en slags oreflekterad patriotism, om en känsla av att en man inte ska svika alla andra män som man som man dessutom har växt upp tillsammans med och kanske inte heller konungen och fosterlandet och framför allt handlade det nog om att det ansågs och fortfarande nog anses vara helt och hållet fel att helt enkelt bryta mot lagen (och än värre att t o m vara stolt över att ha gjort det – d v s jag borde ha lommat hem i tysthet och skämts i stället för att dyka upp på lektionen).
 
Saken blev heller inte bättre av att jag på den tiden var skolans elevrådsordförande samt skolans näst bäste elev (åtminstone i medelbetyg räknat) och därtill visade upp ”troféer” inför de kvinnliga eleverna och lärarna som jag på pin kiv hade plockat med mig i fickan från Värmlands regemente (bl a en militär gåva från den danska armén).
 
Något år senare blev jag ändå inkallad till östgötarnas (dåvarande) stolthet Livgrenadjärregementet (I4) i Linköping som har deltagit i mängder av bataljer genom historien och även denna gång inställde jag mig frivilligt för att slippa bli hämtad med våld av polisen.
 
Jag valde denna gång att i språngmarsch rusa runt på regementsområdet och dela ut och sprida mängder med flygblad som i sann socialkonstruktivistisk och poststrukturalistisk anda dekonstruerade nationsidén och explicit uppmanade soldaterna att desertera och överge sina poster (bl a minns jag att jag även distribuerade flygblad till Motalakillar som jag hade växt upp tillsammans med och vilka just då tjänstgjorde vid regementet) innan jag slutligen greps av militärpolis och låstes in över dagen i en cell på regementet där jag fick utstå ett inte helt icke-rasistiskt bemötande för att senare på kvällen bli hemskickad efter ett reguljärt polisförhör.
 
Allt detta renderade sedan ett nätt fängelsestraff för värnpliktsbrott, uppvigling och skadegörelse då jag också (och vilket jag ångrar idag) sprejade fredsmärken på det monument som ärar, hedrar och åminner alla de tiotusentals stupade östgötagrabbar och östgötagubbar som har fått bita i gräset och som har fallit för konungen och fosterlandet i alla de slag som Livgrenadjärregementet har deltagit i ända sedan 1600-talet.