Om varför Trump och den amerikanska högern är så besatt av Sverige och svenskarna

Björn af Kleen skriver i dagens DN om varför Trump och hans väljare och den amerikanska högern (såsom Fox News svenskamerikanske journalist Tucker Carlson) är så fixerade vid Sverige och svenskarna:
 
 
Den amerikanska (och europeiska och västerländska) högern har alltid varit besatt av Sverige och svenskarna och från början och i grunden handlade det vare sig om efterkrigstidens socialistiska välfärdsstat (som utan tvivel var rätt så ”outstanding” en gång i tiden) eller den rådande mångkulturalistiska integrationspolitiken (som fortfarande rankas som den allra mest progressiva i världen) utan om ras och vithet:
 
Under mellankrigstiden när USA:s raskvotlagar infördes och när den amerikanska vitheten såsom vi känner den idag formerades och demarkerades var det den nordiska vitheten och den så kallade nordiska vita rasen med svenskarna i spetsen (d v s som huvudrepresentant för den nordiska vita rasen) som lyftes fram, privilegierades och uppfattades och betraktades som den ultimata vitheten och därmed som de ultimata vita människorna på jorden (d v s svenskarna).
 
Det var f ö under mellankrigstiden som dagens västerländska vithet formulerades inom den amerikanska högern: Den amerikanska vitheten är som bekant långt mer inkluderande och närmast katolskt ”förlåtande” än den svenska hyperexklusiva, superlyxiga och lutherskt ”stränga” vitheten och inbegriper utan problem även östeuropéer och sydeuropéer (och ”till och med”, utifrån den svenska vithetens synsätt, ryssarna och balkanfolken) och det är denna amerikanska version av vithet som numera gäller i stort (d v s såsom den panvästerländska vitheten) inom högerradikala kretsar i dagens västvärld.
 
Det är just denna grund i rastänkandet som sedan följer med Sverigebilden både under och efter Kalla kriget när bilden av Sverige som det förlorade (vita) paradiset etableras: När det vitaste av alla vita folk på jorden antingen går och blir socialister och vänsterliberaler eller mångkulturalister och antirasister (eller än värre en kombination av bådadera) så betyder det åtminstone på ett symboliskt plan inget annat än början till slutet för hela västvärlden. Sverige är så att säga inte vilket vitt, kristet och västerländskt ”skitland” som helst och svenskarna är inte vilket vitt, kristet och västerländskt ”småfolk” som helst utan just den nordiska vithetens hemvist på jorden och de ultimata vita människorna på planeten.
 
Sverige får därför bara inte ”falla” för vänsterliberalism och antirasism och svenskarna får bara inte ”försvinna” p g a mångkulturalism och utomeuropeisk/a invandring/minoriteter utifrån ett ”après nous, le déluge”-(ras)tänkande som helt enkelt kan översättas med att ”efter att Sverige har fallit och efter att svenskarna har försvunnit så kommer syndafloden” eller som Breiviks och åtskilliga västerländska högerextremisters svenska favoritartist Saga sjunger i sin cover på det kanadensiska bandet Rahowas bitterljuva ballad Ode to a dying people (och eftersom Saga är svenska så tolkas hennes version av sången som att hon just sjunger om Sverige och svenskarna): ”If this is the way my race ends – If this is the way it ends – I can’t bear to witness – To imagine it has all come down to this.”