Om statistik om minoriteter – än en gång

Den kontroversielle Tino Sanandaji som liksom jag själv älskar att pumpa ut och ösa ut statistik om minoriteter och om det nya Sverige har i dagarna publicerat boken Massutmaning som redan ligger etta på de stora bokförsäljningslistorna och vilket är ytterst ovanligt för en (fakta)bok som inte handlar om mat, som inte är en deckare eller som inte är en internationell storsäljare: Sanandajis bok har på bara några dagar sålt i tusentals och åter tusentals exemplar (det handlar redan med all säkerhet om femsiffriga försäljningssiffror) och innehåller mängder med siffror om utländsk bakgrund-invånarna, om miljonprogramsområdena och fr a om landets alla invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika.
16837926_10154418112580847_599574622_n
 
Ska jag vara självkritisk eftersom jag själv älskar att bada och frossa i siffror om minoritets-Sverige så inser jag ju att åtskilliga av de tusentals som under de senaste dagarna har inhandlat Sanandajis ”statistikbok” om det nya genomsegregerade hypermångfalds-Sverige som är på god väg att bli årets och bokbranschens bästsäljare och kioskvältare och redan har gjort författaren smått förmögen nog är SD:are och samma typ av köpare och läsare som de som för några år sedan köpte och slukade Arnstbergs och Sandelins bok Invandring och mörkläggning som också den tog sig upp till toppen på försäljningslistorna tack vare en helsidesannons i DN (och dessutom gjorde även de författarna smått förmögna).
 
Samtidigt vidhåller jag att vi behöver mer och bättre diversifierad statistik om det nya Sverige hur reproducerande och stigmatiserande siffrorna än kan tyckas vara: Alla indikationer tyder på att Sverige är det västland och det i-land där klyftorna är som allra mest extrema idag mellan majoritetsinvånarna och invånarna med bakgrund utanför västvärlden (d v s inte mellan män och kvinnor eller mellan medelklass och arbetarklass eller mellan äldre och yngre eller mellan ”provinserna” och huvudstaden såsom är fallet i andra västländer och i-länder) och även om det kan tyckas både ”förnedrande” (för landets alla antirasister) och ”skrämmande” (för landets alla s k rasister) så måste det kunna sägas i just siffror – annars är det omöjligt att ens bli medveten om att så är fallet och än mindre försöka bekämpa och minska dessa klyftor.