Om två ständigt förekommande ”karaktärer” inom den svenska s k ”invandrarlitteraturen”

Jag (sträck-, när- och lus)läser just nu ikapp samtliga svenskspråkiga (och därmed svenska) romaner, diktsamlingar, självbiografier och andra publicerade texter skrivna av författare, journalister och skribenter med någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Sydamerika och Östeuropa som har givits ut sedan 1990-talets slut och som jag har missat eller helt enkelt inte har hunnit att läsa under de senaste åren samtidigt som jag läser in mig på all tidigare forskning om den svenska s k ”invandrarlitteraturen” som vid det här laget uppgår till åtminstone ett 50-tal titlar (återigen sedan 1990-talets slut) och slås verkligen av att två karaktärer, positioner eller figurationer om och om igen dyker upp och oftast i förbigående då de sällan eller aldrig intar en huvudroll – den adopterade och asiaten.
16388042_10154363095255847_8474511135239434769_n16473172_10154363095250847_7270835599393242003_n
 
Den adopterade karaktären omtalas nästan alltid som någon som ser ut som ”oss invandrare/blattar/icke-vita/rasifierade” men som helt och hållet är som en ”svenne” och som oftast också tillhör de övre skikten och framstår som högutbildad med hög inkomst och ganska ofta också som rätt så rik medan den asiatiska karaktären nästan alltid är en löjlig och feminiserad ”tönt” som man och nästan alltid en slags semiprostituerad ”lätt-på-foten”-”orre”/”guzz” som kvinna. Den adopterade dyker mest bara upp i förbifarten och nästan aldrig uppstår någon form av relation mellan adopterade och icke-adopteade icke-vita då det i stort sett helt saknas kontaktytor dem emellan och den adopterade är vidare antingen mest bara mer eller mindre fullständigt oförståelig (en slags monstruös och ”störig” transrasfigur) eller helt enkelt värd förakt och hån p g a sin helt och hållet 100%:iga ”svennighet”/svenskhet.
 
Det hör så klart till saken att bortsett från de adopterade författarna är mycket få s k ”invandrarlitteratur”-författare asiater – de allra flesta författarna är då afrosvenskar, muslimer eller latinamerikaner eller har bakgrund i Mellanöstern eller på Balkanhalvön vare sig de själva är utrikes födda eller är ”andrageneration:are” eller blandade – och den tidigare forskning som har gjorts om den svenska samtida s k ”invandrarlitteraturen” har nästan enbart och naturligtvis med all rätt haft fokus på fr a de afrosvenska, muslimska eller latinamerikanska författarna (det är trots allt de som dominerar den svenska samtida s k ”invandrarlitteraturen”).
 
Jag säger inte detta för att jag vill påstå att de allra flesta icke-adopterade med utländsk bakgrund skulle se ned på eller förakta adopterade och ej heller vill jag påstå att landets afrosvenskar, muslimer, latinamerikaner och de som har bakgrund i Mellanöstern eller på Balkanhalvön skulle tycka illa om eller kanske t o m avsky adopterade eller asiater men att om och om igen hitta ”spår” av både adopterade och av asiater i den svenska samtida s k ”invandrarlitteraturen” pockar trots allt på att detta är en ”tråd” som det är värt att gå vidare med. Det är ju trots allt ett faktum att nästan aldrig eller åtminstone extremt sällan så förekommer exempelvis asiater i minoritetssvenska sammanhang och det är likaså ett faktum att adopterade nästan aldrig eller åtminstone extremt sällan förekommer i antirasistiska sammanhang.