Om den svenska minoritetslitteraturen

Ännu en fin recension av Lena Bezawork Grönlunds debutroman Slag författad av Therese Eriksson i dagens SvD även om författarfotografiet är överdrivet uppblåst som så ofta är fallet när bilder på icke-vita finns med i svensk press för att signalera antirasism och mångfald (”titta här, de får faktiskt också vara med även om det kanske inte sker särskilt ofta”).
16265599_10154337827895847_7176366257497043305_n
 
Grönlunds roman är f ö den första som en adopterad etiopier har skrivit – nästan all textproduktion från landets 60 000 utlandsadopterades sida har fram tills nu av någon anledning dominerats av adopterade koreaner men på sistone har flera romaner, diktsamlingar och självbiografier publicerats skrivna av adopterade sydasiater och adopterade latinamerikaner och nu också av en adopterad etiopier.
 
Och nu vill jag passa på att ta tillfället i akt och ”lägga ut texten” om den svenska minoritetslitteraturen:
 
Under decennier var det majoritetssvenska författare och skribenter som skrev om minoriteter och säkerligen är det fortfarande så att det publiceras fler böcker per år som majoritetssvenskar har skrivit och som handlar om minoriteter.
 
Inte särskilt många känner nog till att den svenska textproduktionen om minoriteter har varit extremt omfattande sedan den s k 68-revolutionen – kanske har de svenska författarna skrivit mer om minoriteter per capita än något annat västerländskt lands författare har gjort: Jag råkade exempelvis nyligen ”ramla över” (det gör en så klart inte – det beror på att jag just nu målmedvetet och systematiskt och kanske t o m lite fanatiskt ”betar av” hela den svenska textproduktionen skriven av minoriteter och då hittar en ”allt möjligt”) en omfattande bibliografi som bl a visar att det att bara mellan ca 1968-77 publicerades hela 10-12 böcker om afrosvenskar eller svarta svenskar (SIC!) och därtill ett närmast oräkneligt antal böcker om svarta amerikaner o s v.
 
Sedan Astrid Trotzigs debutroman Blod är tjockare än vatten från 1996 har dock något hänt: Sedan 1996 har kring 75 publikationer givits ut på svenska och av svenska förlag och skrivna av författare med någon form av bakgrund utanför Europa eller på Balkan och vilka på olika sätt tematiserar ras och svenskhet och dessa kan grovt sett delas upp på följande vis:
 
de adopterade författarna (ca 20 böcker hittills – de var ”först på plan” om det nu stämmer att Trotzigs bok var först och antalet böcker skrivna av adopterade fortsätter att växa): de är de som oftast och mest explicit skriver om ras och svenskhet (och fr a om sina icke-vita kroppar och om vad det innebär att just vara adopterad)
 
de blandade författarna (ca 20 böcker hittills – de var lite ”sena i starten” men numera växer antalet böcker skrivna av blandade stadigt för varje år som går): de är de som oftast och mest explicit skriver om familj och svenskhet (och fr a om sina icke-vita fädrer och om vad det innebär att just vara blandad)
 
de invandrade författarna (ca 20 böcker hittills – de har visserligen alltid funnits men det tog lång tid innan just de utomeuropeiska utrikes födda författarna började publicera sig och de allra flesta av dem ankom till Sverige innan skolåldern): de är de som oftast och mest explicit skriver om exil och svenskhet (och fr a om sina migrationshistorier och om vad det innebär att just vara invandrad)
 
”andragenerations”-författarna (ca 15 böcker hittills – de började publicera sig sist men är nu ”på banan” och fler böcker skrivna av s k ”andrageneration:are” är med all säkerhet att vänta framöver): de är de som är svårast att kategorisera och karaktärisera – många skriver om både ras, familj, exil och svenskhet men också om andra frågor