Ännu en reflektion kring tabubeläggandet av rasbegreppet

DN recenserar Dansmuseets pågående utställning ”Noir & blanc”, som handlar om hur den svarta amerikanska populärkulturen erövrade Europa mellan ca 1910-30, och återigen så måste jag väl fortsätta att tjata om tabubeläggandet och utrangerandet av rasbegreppet i vårt nutidssvenska språk likt ett biologistiskt, primordialistiskt, essentialistiskt och antisocialkonstruktivistiskt rasistspöke (för jag har oräkneliga gånger under de senaste 10-15 åren kategoriserats som ”rasist” och fr a beskyllts för att reproducera ”rasism” när jag brukar och använder mig av rasbegreppet i tal och i skrift av märkligt nog både färgblinda högerextrema och färgblinda vänsterradikala liksom bisarrt nog av både de som andra kallar rasister och av de som kallar sig själva för antirasister) och kanske framför allt i egenskap av att vara en fullständigt genomusel förlorare som med en dåres envishet går på monoman repeat för jag har som alla redan vet för länge sedan förlorat striden om att bibehålla rasbegreppet och att inte använda rasismtermen i alla upptänkliga (och oupptänkliga) sammanhang och fr a inte i alla upptänkliga (och oupptänkliga) akademiska sammanhang mot bakgrund av att rasismtermen i form av den nya forskningsfältbenämningen rasismforskning har exploderat i användning inom den svenska forskar- och högskolevärlden sedan den nuvarande antirasistiska regeringen tillträdde 2014:
 
 
För vad hade hänt om det i stället hade stått ”en närmast hypnotiskt färgglad vägg full av rasstereotyper” i stället för ”en närmast hypnotiskt färgglad vägg full av rasistisk propaganda” och och om det i stället hade formulerats som ”För visst var det så att en världsstjärna som Josephine Baker besatt en egen konstnärlig agens, samtidigt som hon var tvungen att förhålla sig till de rasstereotyper som ville ha henne till ett djuriskt naturbarn. Kanske var det så att många afroamerikanska artister med öppna ögon valde den exploaterande exotismen i Europa framför den exkluderande rassegregationen i hemlandet.” i stället för ”För visst var det så att en världsstjärna som Josephine Baker besatt en egen konstnärlig agens, samtidigt som hon var tvungen att förhålla sig till de rasistiska förväntningar som ville ha henne till ett djuriskt naturbarn. Kanske var det så att många afroamerikanska artister med öppna ögon valde den exploaterande rasismen i Europa framför den exkluderande rasismen i hemlandet.”?
 
Sedan har jag naturligtvis och som alltid en enorm respekt för landets 100 000-tals antirasister och 100-tals antirasistiska forskare som föredrar rasismtermen i stället för rasbegreppet och som applicerar rasismtermen och dess olika böjningsformer och ordsammansättningar i alla upptänkliga (och oupptänkliga) sammanhang.
 
Och som en antirasistisk forskare har sagt till mig: ”Det är inget fel på att vi svenska forskare och att den svenska akademin uppfinner och myntar våra egna termer och inte alltid följer den övriga världen”, d v s några hundra svenska antirasistiska forskare och den svenska forskar- och högskolevärlden kanske faktiskt har rätt trots allt likt planetens och mänsklighetens antirasistiska avantgarde medan 10 000-tals engelsktalande, spansktalande, fransktalande o s v (som använder sig av rasbegreppet) forskare faktiskt kanske har fel och faktiskt är biologister, primordialister, essentialister och antisocialkonstruktivister.