Vad finns egentligen kvar att kämpa för och tro på?

Detta är inte ännu ett nyårslöfte utan en nyårsbetraktelse som snarare nog stavas ren och skär nyårsförvirring och som åtminstone för min del helt enkelt innebär att jag har stora svårigheter att orientera mig politiskt numera och kanske ens att verka politiskt:
 
Om en som jag som trots allt fram tills nu har identifierat mig med post-68-vänstern, d v s den vänster till vänster om socialdemokratin som uppstod i och med den s k 68-revolutionen och som för min del handlar om den frihetliga vänstern i bred mening, vad finns det egentligen kvar att göra, hoppas på och kämpa för idag och inför framtiden nu när de svenska, europeiska och västerländska högerpopulisterna och högerextremisterna på nolltid (och i praktiken sedan 2001) har lyckats med att både bräda, marginalisera och avsluta den reformistiska socialismens (socialdemokratin) och den borgerliga vänsterns (socialliberalismen) 1900-talshegemoni en gång för alla, med att slå sönder och splittra EU inifrån (och i Nordamerika verkar ju NAFTA gå samma öde till mötes nu när Trump tar över) samt inte minst med att massmobilisera arbetarklassen och den lägre medelklassen (d v s de som skulle ”väckas” och ”medvetandegöras” för att uttrycka mig lite vanvördigt) genom att politisera det folkliga anti-nyliberala, anti-EU- (och anti-NAFTA-) och anti-globaliseringsressentiment som har exploderat bland s k vanligt folk i västvärlden sedan finanskrisen 2008?
 
Dessutom har också USA:s och dess västallierades globala hegemoni detroniserats nu en gång för alla. Precis som att det s k brittiska århundradet rådde mellan 1815-1914, d v s Brittiska imperiet och dess ”imperieideologi” den klassiska liberalismen (som nyliberalismen drömde om att återvända till mellan 1989-2008) dominerade då mänskligheten och planeten, så har ju USA dominerat globalt mellan 1945-2008 men nu är världen verkligen på riktigt både postkolonial och multipolär och aldrig någonsin kommer nog ett enda land att kunna dominera oss alla igen.
 
Samtidigt styrs i stort sett samtliga icke-västerländska länder som är något att räkna med (d v s de som skulle ”rädda oss” och ”skydda oss” för att uttrycka mig lite vanvördigt), d v s just de länder som har lyckats få USA och dess västallierade på fall, numera av ledare, regimer, ideologier och rörelser som måste betecknas som rejält reaktionära och konservativa och också nationalistiska och fundamentalistiska (och antiintellektuella och konspiracistiska). Till råga på allt så verkar reaktionära och konservativa och också nationalistiska och fundamentalistiska (och antiintellektuella och konspiracistiska) strömningar göra sig alltmer gällande även bland minoriteterna som bor och lever permanent i västvärlden (d v s de som skulle ”räddas” och ”skyddas” för att uttrycka mig lite vanvördigt).
 
Så kort och gott: Det tidigare progressiva och oftast socialistiska (eller åtminstone vänsterliberala) antikoloniala och antiimperialistiska motståndet mot USA:s och Västs globala dominans från den icke-västerländska s k Tredje världens sida och från de västerländska minoriteternas sida som dominerade mellan ca 1945-89 finns ej mer och vänsterns antinyliberala, anti-EU- (eller anti-NAFTA-) och antiglobaliseringsrörelse som åtminstone hade ett visst inflytande mellan ca 1989-2003 finns ej mer.
 
Det som är kvar är väl, antar jag och åtminstone för min egen del, att tjurskalligt och envist fortsätta att bjuda högerpopulismen och extremhögern motstånd som någon slags övervintrad och alltmer utdaterad 1900-tals-antifascist/antirasist samt att stötta de rörelser som är kvar i den icke-västerländska världen och bland minoriteterna i västvärlden som inte är reaktionära, konservativa, nationalistiska och fundamentalistiska (och antiintellektuella och konspiracistiska).
 
För även om jag absolut kan förstå och faktiskt ”empatisera” med att många och allt fler inom den svenska, europeiska och västerländska vänstern idag stödjer Ryssland, Kina och andra icke-västerländska länder oavsett om de är reaktionära och konservativa och stöttar olika västerländska minoriteters rörelser oavsett om de är reaktionära och konservativa i hopp om att i postmarxistisk anda återskapa höger-vänsterskalan och öka och skärpa klassantagonismen och de globala konfliktlinjerna samt sympatiserar med högerpopulismens (eller för den delen den alltmer antiintellektuella och konspiracistiska vänsterpopulismens) tiotals miljoner arbetarklass- och lägre medelklassväljare i deras vrede mot nyliberalismen, globaliseringen, finanskapitalet, eliten och EU (eller NAFTA) och allt oftare konceptualiserar högerpopulismen och extremhögern som västvärldens sista radikala och revolutionära massrörelse som har en direkt förankring i de s k folkdjupen och bland de s k massorna och som därmed är den enda politiska kraften som är kvar i västvärlden som överhuvudtaget kan bjuda kapitalismen, nyliberalismen, eliten och globaliseringen motstånd så har jag nämligen bestämt mig för att en sådan hållning inte är något för mig.
 
Slutligen har jag faktiskt svårt att känna skadeglädje nu när både socialdemokratin och socialliberalismen smälter bort, nu när EU (och möjligen också NAFTA) vittrar sönder och nu när Ryssland och Kina har konkurrerat ut USA och dess allierade från både Västasien och Östasien (liksom från Latinamerika och subsahariska Afrika).