Är behovet av fakta på väg tillbaka?

Jag har i många år och nästan så länge jag kan minnas och åtminstone sedan 1990-talet regelbundet blivit kontaktad av ett stort antal människor som både kan bo och befinna sig i Sverige och i andra delar av världen och som hör av sig till mig via mejl eller per telefon (och tidigare pappersbrevledes) för att be om hjälp med något och som nästan alltid har med faktauppgifter, information och ”underrättelser” att göra såsom frågor om specifika studier, referenser, texter, siffror o s v eller frågor om specifika personer, platser, händelser, fenomen o s v och de som kontaktar mig och frågar kan vara alltifrån barn och unga, elever och studenter, medelålders och äldre och helt enkelt bara ”vanligt folk” till forskare, journalister, konst- och kulturutövare och politiker och tjänstemän.
 
En uppskattning säger att en normal arbetsveckodag så handlar det om minst 1-2 telefonsamtal, ibland fler än så, och om åtminstone 3-5 mejlförfrågningar, ibland fler än så, och åtminstone varannan vecka så handlar det om minst ett fysiskt möte.
 
Jag har alltid strävat efter att ta mig tid att både svara så utförligt, så ärligt och så gott jag kan oavsett om den som kontaktar mig har s k låg status eller s k hög status i samhället och är en s k ”oviktig” person (en s k ”kreti och pleti”) eller en s k ”viktig” person (högutbildade höginkomsttagare med makt och pengar) i samhället och att svara så artigt och så ”trevligt” som möjligt även om det ibland kan handla om personer som jag vet hyser åsikter som jag inte instämmer i (såsom t ex nyliberaler, djupt konservativa, djupt religiösa, högerextrema och t o m en och annan nationalsocialist).
 
Genom åren har jag bl a blivit kontaktad av alltifrån Le Mondes chefredaktör (inför en rapport som hen skrev åt den franska regeringen om Frankrikes adoptionspolitik), Vita husets adoptionspolitikansvariga (som på den amerikanska regeringens uppdrag implementerade att USA gick med i och anpassade sig till den Haagkonvention som handlar om internationell adoption) och FN-tjänstemän som arbetar med minoritetsfrågor till CNN, Russia Today, BBC och New York Times liksom sydkoreanska högre statstjänstemän, svenska politiker, norska journalister som gräver i extremhögern och en och annan tysk politiker.
 
På sistone och ungefär sedan jag började arbeta vid Karlstads universitet för ett och ett halvt år sedan så har dock jag noterat att både allt fler kontaktar mig och att allt fler som har någon form av makt i samhället gör det såsom rätt så kända reportrar på SR, SVT eller TV4 eller rätt så namnkunniga journalister på DN, SvD eller EP och ibland ganska så rejält kända artister, kulturpersonligheter och författare liksom ganska så högt uppsatta forskare, experter och utredare vid olika högskolor och olika myndigheter och en och annan politiskt sakkunnig, officer, advokat och överläkare och även om frågorna fortfarande berör mina ”favoritämnen” som jag anses kunna en del om (adoption och adopterade, migration och minoriteter, ras och vithet, extremhögern och nazister o s v) så tycker jag mig märka att det verkar finnas ett ökande behov av just rena faktauppgifter, ren information och rena ”underrättelser” bortanför alla politiserade och perspektiverade analyser som vår samtid överflödar av i både de analoga, digitala och sociala medierna, d v s det känns ärligt talat som att allt fler känner ett allt större behov av rena kunskaper bortanför åsikterna om det nu går att tala om att det existerar något sådant som en ren faktauppgift i sig.