Reflektioner kring de svenska socialgrupp ett-familjerna som har en högerextrem familjegrund – än en gång

Inleder det nya året med att fortsätta att fascineras av och förundras över den alltmer dominerande och onekligen mänskliga trenden (d v s denna växande trend härrör så klart från ett starkt mänskligt behov av att berätta om en familjebakgrund och om en uppväxt och om en ungdom som ofta var mycket påfrestande, smärtsam, jobbig och besvärlig för tyvärr alltför många som senare kom att bli allas våra svenska kändisar) att kändis efter kändis i landet på senare år har talat ut om (och, skulle nog en del säga, ”hängt ut” och ”fläkt ut”) sina föräldrar, släktingar och familjehistorier men att knappt någon samtidigt (med vissa undantag som litteraturvetaren Nils Schwarz och journalisten och På spåret-kändisen Elisabet Höglund medan Jan Guillou trots allt har gjort det i litterär form men journalisten Malou von Sivers som väl var den svenska kändis som senast talade ut om sin dramatiska och smärtfyllda familjehistoria duckade ju för detta liksom att bröderna Schulman också har gjort det m fl m fl) har velat eller vågat berätta om att en eller båda föräldrarna eller andra nära släktingar var högerextremister, nazister eller fascister (och de är verkligen ”hur många som helst” som det heter bland landets alla både älskade och hatade kändisar i alla typer av branscher, genrer, sektorer, sfärer och sammanhang – det kan jag om någon intyga och vittna om):

http://www.dn.se/kultur-noje/mina-foraldrar-hoppades-att-jag-skulle-bli-nagot-fint-men-jag-valde-poppen

Det verkar vara helt okej att som svensk s k celebrity från socialgrupp 1 och SACO-skiktet och från landets elit- och överklassfamiljer (vilket ju trots allt är de allra flesta svenska kändisars klassmässiga bakgrund) numera berätta öppet för det s k svenska folket i nakna intervjuer, gripande radioreportage, avslöjande tv-program och självutlämnande självbiografier om alkoholism, misshandel, övergrepp, psykisk sjukdom och inte minst om allsköns abnorm överklassexcentricitet (en greve till pappa som hasade runt naken i stora slottssalar iförd endast en prickig fluga och en knallröd högerstrumpa och till tonerna av Bruckners sjunde symfoni, en friherrinna till mor som låg kvar i himmelssängen i en 1890-talsparadvåning med minst fyra meters takhöjd långt inpå eftermiddagen läppjandes på lapsang souchong-té och läsandes fransk poesi, en general till morfar som alltid skulle skåla för den bernadotteska dubbelmonarkin även efter unionsupplösningen eller en domare till farbror som envisades med att i sidenpyjamas börja varje dag med en 6:a Hennessykonjak och en kubansk cigarr) men vad gäller att berätta för det s k svenska folket om en högerextrem familjehistoria så verkar det ta fullständigt stopp och vilket möjligen har att göra med att detta med att ha en högerextrem familjebakgrund kanske är ett av de sista tabuna som fortfarande tillhör den fredade s k intimzonen när svenskar i gemen annars framstår som extremt frigjorda i alla andra sammanhang (och dessutom utan tvivel långt mer frigjorda än alla andra s k folkslag i världen undantaget möjligen danskarna och holländarna), d v s det verkar mer okej eller t o m helt okej att idag berätta om en alfahane:aktig och hänsynslös direktörspappa av pater familias-typ som förgrep sig på tjänsteflickorna, om en hyperkänslig och konstnärligt lagd konsulinnemamma som drack litervis med champagne och gick ner sig i psykisk sjukdom, om en geniförklarad professorsmorfar som till slut blev galen, om en bullrig och stormagad fabrikörsfarfar som valutasvindlade och var på vippen att ruinera hela familjen och om en snygg och lovande skådespelerskemormor som hastigt flydde landet tillsammans med en stenrik italiensk hertig än om att ens far eller mor eller far- eller morföräldrar var högerextremister, nazister eller fascister.

I Ugglas fall handlar det om att hans far friherren, ryttmästaren och patenträttsrådet Claës Uggla har en bakgrund i fascistiska Sveriges nationella förbund och även deltog i att finansiera dess dagstidning Dagsposten under krigsåren (antagligen var han åtminstone fram tills dess ”skraj” för både jobbare och judar och vilket många inom borgerligheten ju var vid denna tid) och inte minst verkar en liknande högerextrem familjebakgrund vara påfallande vanlig just bland alla de som aningen generaliserande kan sägas ha deltagit i 1960-, 70- och 80-talens subkulturella, motkulturella och även populärkulturella uppror mot det gamla pryda och patriarkala och utan tvivel på alla sätt och vis inskränkta och reaktionära ”perukstock-Sverige” (d v s bland just musiker, artister, konstnärer och kulturpersonligheter av alla de slag).