Är den svenska ”gulinghumorn” på väg att pre-1968-hipsternostalgiseras?

Ibland vet en faktiskt inte vad som är ren pre-1968-hipsternostalgi (d v s det kan lika gärna vara någon som nyligen har ”nytillverkat” denna reklamaffisch), vad som är post-1990-talsironi (d v s det kan lika gärna handla om en slags frivol och frigjord ”no limits”-glimten i ögat-humor) och vad som faktiskt är autentisk senkolonial visuell kultur (d v s det kan lika gärna handla om en reklamaffisch som faktiskt härrör från 1930- eller 40-talet och vars proveniens faktiskt vore intressant att utröna):
 
java-dec-16
Oavsett vilket (och rent teoretiskt så skulle det kunna handla om alla tre alternativen på en och samma gång, d v s det kan vara en ”nytillverkad” reklamaffisch som har en autentisk affisch från l940-talet som förlaga och som ska kommunicera den typ av ironisk humor som är så gångbar bland fr a högutbildade och höginkomsttagande majoritetssvenskar) så är det onödigt att i en affär som helt och hållet säljer s k kolonialvaror (så heter det ju som bekant fortfarande inom vår svensktalande språkgemenskap) ”ha kul åt” asiaters kroppstyp och utseendedrag för det är i slutänden det som blir resultatet inför och bland kunderna och besökarna (d v s det blir s a s själva receptionen) oavsett om intentionen är nostalgisk, ironisk eller kanske t o m postkolonialt antirasistisk (d v s en intention kan ju vara att på ett närmast övertydligt och naket sätt visa på hur fördomsfulla svenskar som handlade med kolonialvaror var på 1940-talet – d v s det kan faktiskt handla om en antirasistisk ”hänga ut”-strategi).
 
Och när jag ändå är igång (och jag = en person som under många år har dokumenterat och byggt upp Sveriges möjligen största bildarkiv föreställandes olika minoriteter och vad som tidigare kallades olika raskategorier och som dessutom har skrivit åtskilliga s k spaltmeter i frågan både i form av s k vetenskapliga peer review-texter och i form av debattartiklar och kulturessäer samt s k populärvetenskaplig textproduktion, och frågan som det handlar om är helt enkelt svenska rasstereotyper i alla dess former) så har jag på sistone också noterat att allt fler restauranger och krogar numera lagar och serverar asiatisk mat av något slag utan att längre ägas och drivas av asiater (och det är så klart inget som helst fel med det i ett land vars majoritetsbefolkning verkligen älskar asiatisk mat så till den milda grad och på en sådan nivå att få om ens några andra västerländska ”folkslag” faktiskt kan mäta sig med en ”normalmajoritetssvensk” vad gäller att inmundiga och förtära asiatisk mat per person och per capita) och det är just särskilt dessa restauranger och krogar (som ofta ägs och drivs av majoritetssvenskar eller för den delen av sverigefinnar, syrianer, iranier eller latinos) som tenderar att älska att just ”gå loss” i den visuella världen vad gäller allt ovanstående – d v s en blandning av pre-1968-hipsternostalgi och post-1990-talsironi parat med rasstereotypa referenser av glimten i ögat-typ som i stort sett kommunicerar denna måhända långa mening:
namnlost
 
”Vi vet att detta är lite larvigt, ja kanske t o m lite nedsättande för vissa, men vi fattar ju så klart det, vi är inga dumma lågutbildade svenne-jobbare och svenne-bönder med låg IQ och taskig smak som röstar på SD, vi älskar Asien och asiater och fr a asiatisk mat, och det gör också våra kunder som älskar att äta asiatisk mat, många av både oss och dem reser också regelbundet till Asien och många av våra manliga kunder har asiatiska partners och en del föräldrar med asiatiska barn kommer också till oss och äter, och till och med en del ”andrageneration:are” med asiatisk bakgrund kommer till oss ibland, så vad är problemet?”