Den svenska makteliten är snart jämställd men extremt homogen: 48,3% är kvinnor men endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund

Statsvetarna Michael Karlsson och Nujin Tasci presenterar idag på DN Debatt en ny räkning av landets maktelit utifrån uppdelning män-kvinnor och svensk bakgrund-utländsk bakgrund och som bör vara den fjärde i ordningen om jag har räknat rätt:
 
 
1995 publicerade Ungdom mot rasism en rapport med den på den tiden rejält provokativa titeln ”Vit makt” som presenterade fullständigt bedrövliga siffror vad gäller underrepresentationen av fr a utomeuropeisk bakgrund-invånarna och 2004 gjorde den integrationspolitiska maktutredningen en räkning och kom fram till att av landets 20 000 högsta befattningar inom det svenska samhällets samtliga branscher och sfärer så innehades 11 av personer som hade bakgrund i Latinamerika (bl a i Uruguay och Chile), 12 av personer som hade bakgrund i Afrika (bl a i Etiopien och Egypten) och 150 av personer som hade bakgrund i Asien (bl a i Libanon, Turkiet och Iran), d v s totalt 183 personer eller 0,9 procent och varav nästan samtliga hittades inom civilsamhället och den religiösa sfären i egenskap av att vara ordföranden för invandrarorganisationer och för olika icke-protestantiska religiösa samfund.
 
Endast ett 20-tal hittades inom politiken och ett 20-tal inom näringslivet medan ingen med utomeuropeisk bakgrund hittades bland cheferna inom exempelvis högskole- och forskarvärlden, i medievärlden eller inom kulturvärlden och endast någon enstaka var verksamma inom den offentliga förvaltningen. 2014 genomförde slutligen Centrum mot rasism en liknande räkning som visade att bland landets högsta befattningar och positioner i rättsväsendet, i medievärlden och i politiken (inklusive SD) så hittades enbart tre personer med utomeuropeisk bakgrund (med bakgrund i Chile, Sydkorea och Palestina för att vara exakt) och samtliga befann sig inom politiken.
 
Tyvärr har Michael Karlsson och Nujin Tasci inte specificerat utomeuropeisk bakgrund utan enbart redovisat utländsk bakgrund och antagligen av antirasistisk hänsyn till miljonprogramsområdena och till landets utomeuropeisk bakgrund-invånare vilka ju redan är tillräckligt ”uthängda” och stigmatiserade och demoniserade bland majoritetsbefolkningen och vilket gör att många forskare känner att det kanske inte är så bra att ”peka ut” och ”spec:a” miljonprogramsområdenas invånare och utomeuropeisk bakgrund-invånarna (och vilket jag ju gärna gör som bekant) och visa på hur dåligt det går för dem eftersom det kan spä på de redan tyvärr alltför normaliserade föreställningarna om att de inte ”håller måttet” eller ens är tillräckligt kognitivt eller kanske ens kroppsligen utrustade för att skaffa sig en hög utbildning och göra karriär (d v s alltför många verkar numera tycka att de har låg intelligens och att de kanske inte ens är ”livsdugliga” och då ska de helt enkelt inte ”vara här i landet” som det heter, och landet betyder här på typiskt självgott manér det hyperavancerade, extremt högutbildade och postindustriella Sverige).
 
Det som går att utläsa är dock att medan de majoritetssvenska kvinnorna på alla sätt och vis har stormat fram genom maktens korridorer sedan jämställdhetspolitiken sjösattes 1973 och framför allt sedan den könsuppdelade statistiken infördes i landet 1994 (de majoritetssvenska kvinnorna utgör idag 48,3% av den svenska makteliten) – d v s det var först då som vi alla (män som kvinnor) fick siffror på hur illa det såg ut för landets kvinnor och när siffrorna väl var på plats så gick det därefter att faktiskt göra något åt saken (och dessa siffror kunde naturligtvis också uppfattas som stigmatiserande och utpekande på den tiden då det inte såg så bra ut ens för de majoritetssvenska kvinnorna fram tills dess vad gäller representation och makt, d v s det var nog åtskilliga män som tolkade siffrorna om kvinnor och den könsuppdelade statistiken som att kvinnor kanske hade lägre intelligens, kroppsligen kanske inte ”höll måttet” och helt enkelt var mindre ”livsdugliga” och därför inte skulle göra karriär eller inneha toppositioner i samhället) – så har utländsk bakgrund-invånarna inte kommit någonstans i praktiken sedan 1990-talet vad gäller att ”ta sig fram”, ”klättra” och uppnå landets toppositioner.
Maktelit 2016.jpg
 
Av landets 1200 makthavare inom politiken, rättsväsendet och medievärlden har endast 6,5% motsvarande 78 individer utländsk bakgrund och eftersom vi redan vet tack vare Centrums mot rasism räkning från 2014 att endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund så säger åtminstone min kvalificerade gissning (och jag tror mig kunna gissa detta rätt så bra) att minst 90% av dessa 78 individer har nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund och att ej mer än möjligen 6-8 av dem har bakgrund i Afrika, Asien eller Latinamerika och sannolikt handlar det fortfarande främst om politiken (d v s inte om rättsväsendet och medievärlden där forfarande ytterst få har utomeuropeisk bakgrund), d v s i praktiken om de ministrar, statssekreterare och riksdagsledamöter som fortfarande är kvar (och ej har avgått eller hoppat av) som har utomeuropeisk bakgrund.