Vems fel är det att högerpopulismens växer?

Lars Dencik, professor emeritus i socialpsykologi, upprepar i dagens SvD Kultur den hypotes som alltmer är på väg att gälla för ”sanning” i åtskilliga kretsar i relation till den just nu pågående och rätt så hätska debatten om vems fel det är att högerpopulismen och extremhögern vinner sådana framgångar idag (en andra hypotes som också är mäkta populär just nu är att det är den nyliberala och socialliberala högerns fel som har bedrivit en alltför generös migrationspolitik medan den tredje hypotesen säger att minoriteters s k identitetspolitik gör att vita börjar tänka på sig själva som vita och därmed högerradikaliseras) – nämligen att det är 68-vänstern, den akademiska vänstern och alla dess efterföljande skolor, teorier, och perspektiv som har banat väg för högerpopulismen och extremhögern.
 
Det paradoxala är att det samtidigt just är samma vänster och samma teorier som högerpopulismen och extremhögern pekar ut som grundorsaken till det som anses ha förstört Väst inifrån (mångkulturalism, identitetspolitik, antirasism, feminism, hbtq o s v).
 
”Delvis är det vi här ser kanske ett oönskat barn av den upplösning eller snarare det nonchalerande av sannings­begreppet som poststrukturalister, postmodernister och social­konstruktionister av olika slag sått fröna till i den akademiska ankdammen under de senaste årtiondena. I förlängningen av det frodas också den så kallade anti-elitismen. Också här kan det till dels handla om oavsedda biverkningar av i och för sig välmotiverade sociala och akademiska ifrågasättanden. I detta fall av det så kallade anti-auktoritära uppror som bröt igenom med 1960-talets studentuppror. Om vi alla är jämlika och jämställda, varför ska vi då tro särskilt mycket på vad till exempel experter och beprövad vetenskap talar om för oss? Var och en har möjlighet och rätt att upphöja sina egna nojor och fördomar till ett giltigt alternativ.”