Den högerradikala vändningen inom den svenska akademin

Kort historik över den svenska högerradikala vändningen med tonvikt på akademin och uttryckt i antologier som givits ut mellan 1998-2016 (och ursäkta den något tröttsamma ”namedropping:n” och ”uthängningen” av svenska forskare och skribenter)

 
1998 publicerades ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer (det var f ö just denna antologi som SvD:s ledarskribent Per Gudmundson nyligen nostalgiskt hyllade som startskottet på den konservativa och högerradikala vändning som äger rum just nu inom delar av den svenska borgerligheten), den första antologin i modern tid vars skribenter ”kom ut” som högerradikala på ett eller annat sätt (radikalkonservativa, antifeminister o s v) och vilka sedermera kom att stå bakom Samtidsmagasinet Salt (1999-2002). Skribenterna tillhörde till övervägande delen högskole- och forskarvärlden (d v s den s k akademin) liksom även medie- och kulturvärlden och bland dessa hittades litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander.
 
Även i ”Vänbok till Tage Lindbom” (Norma förlag) från 1999 som Jonas de Geer var redaktör för hittades åtskilliga namnkunniga disputerade och skriftställare bland skribenterna såsom Carin Stenström, Stig Lundgren, Claes G. Ryn, Carl-Johan Ljungberg, Jan von Konow och Christian Braw.
 
Nu kommer en ny antologi ut i dagarna – ”Haveriet – den humanitära stormaktens fall” (Realia förlag) med Andreas Swedberg som redaktör – och med en rätt så imponerande samling forskare och skribenter bland författarna såsom statsvetarna Claes G. Ryn och Stig-Björn Ljunggren, ledarskribenten Marika Formgren, matematikern Tanja Bergkvist, språkvetaren och SvD-skribenten Inger Enkvist, Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, journalisten och författaren Gunnar Sandelin, KTH-forskaren Jan-Erik Gustafsson, Handelshögskolans Jan Tullberg samt Dick Erixson, chefredaktör för Sverigedemokraternas partiorgan Samtiden.
 
Många av oss som har studerat och följt relationen mellan den svenska extremhögern (i bred mening) och den svenska akademin (i bred mening) både historiskt (d v s hur denna relation såg ut under 1900-talets första hälft) och i modern tid (t ex under Kalla kriget) har noterat att allt fler forskare, disputerade, skribenter, skriftställare, författare och högutbildade på sistone har ”kommit ut” som högerradikala på ett eller annat sätt och högerradikal innebär här hela spektrat från att ta avstånd från både den nyliberala och socialliberala högern liksom naturligtvis från vänstern och kanske fr a att attraheras av konservatism i alla dess olika former (radikal-, liberal-, social- och kulturkonservatism) och min kvalificerade gissning är att vi bara har sett början på denna utveckling – allt fler forskare särskilt inom humaniora liksom även inom samhällsvetenskaperna kommer under de kommande åren att ”komma ut” som högerradikala och flera kommer tyvärr med all säkerhet att gå med i SD eller åtminstone deklarera sig som sympatisörer till SD.
 

På 1990-talet handlade det oftast om doktorander och nydisputerade men numera är det allt oftare docenter och professorer som figurerar i dessa sammanhang, många (men absolut inte alla) har vänsterbakgrund, åtskilliga (men inte alla) har forskat om (och forskar fortfarande om) invandrare och minoriteter och särskilt verkar historiker av alla de slag (idéhistoriker, ekonomhistoriker o s v) liksom inte minst språkvetare (engelska, svenska, spanska, kinesiska, latin, tyska o s v) och de estetiska ämnena (litteratur- och konstvetenskap o s v) vara väl företrädda bland representanterna för denna högerradikala vändning som just nu äger rum inom delar av den svenska akademin (och inom den svenska medievärlden som Mattias Hagberg så förtjänstfullt har skrivit om i DN Kultur).