Den internationella adoptionen i samtidshistoriens backspegel

Förbereder min presentation om vad forskningen säger vad gäller hur situationen ser ut för landets 60 000 utlandsadopterade inför lördagens arrangemang på ABF-huset i Stockholm och påminns om att det har gått över ett decennium sedan jag började forska om det gigantiska och globala sociala och politiska experiment som i Sverige går under benämningen internationell adoption och som handlar om att svenskarna och västerlänningarna började adoptera 100 000-tals s k ”Tredje världen-barn” från de gamla kolonierna under och efter avkolonialiseringen och framför allt i samband med och efter den s k 68-revolutionen och i (intim) relation till framväxten av den nya vänstern och den moderna och samtida antirasismen.
 
Aldrig någonsin tidigare i världshistorien hade västerlänningar tagit in icke-västerlänningars barn som sina egna barn i sina egna familjer och i sina egna hem och i sina egna hemländer och framför allt inte i sådana mängder som i samband med den internationella adoptionens uppkomst och närmast explosionsartade genombrott och framväxt på 1960-talet och framåt och dessutom handlade det inte om vilka västerländska familjer som helst: Mer eller mindre går det att säga att det handlar om västvärldens allra mest högutbildade och ofta också allra mest förmögna familjer – d v s det är framför allt de övre skikten i västvärlden som i huvudsak har adopterat kring en miljon s k ”Tredje världen-barn” från de gamla kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika sedan 1960-talet.
 
På ett sätt så kan den internationella adoptionsverksamheten så här i efterhand betraktas som ett jättelikt postkolonialt och antirasistiskt freds- och försoningsprojekt: I stället för att döda varandra en masse såsom hade varit fallet i närmare 500 år så skulle nu västerlänningarna och icke-västerlänningarna försonas och sluta fred med varandra genom att de sistnämnda adopterade bort sina barn i 100 000-tal till de förstnämnda såsom s k gåvobarn och tröstebarn – d v s i stället för att fortsätta döda varandra såsom västerlänningar och icke-västerlänningar hade gjort i närmare ett halvt millennium så skulle västerlänningarna och icke-västerlänningarna nu helt enkelt börja krama varandra och t o m börja bilda familj med varandra.
 
På ett annat sätt så går det så här i backspegeln också att betrakta den internationella adoptionens uppkomst på 1960-talet som ett utslag av ett närmast desperat och omätligt begär hos västerlänningarna att vilja försonas med den icke-västerländska och postkoloniala världen efter den formella avkolonialiseringens genomförande och efter 500 år av västerländsk kolonialism genom att adoptera och ta hand om icke-västerlänningarnas barn och som kanske inte alltid resulterade i barnets bästa utan snarare främst kom att gynna och tillfredsställa de västerländska adoptivföräldrarnas och de västerländska mottagarländernas behov liksom också de postkoloniala eliterna i Tredje världen vilka tillät västerlänningarna att adoptera ”deras” barn och vilka också handhade och administrerade den internationella adoptionsverksamheten och (om sanningen ska fram) även kom att tjäna rätt så rejält med pengar på densamma.