Om Grand Hôtel och extremhögern – än en gång

Helena Lindblad skriver i dagens DN Kultur om landets kanske mest internationella och kosmopolitiska plats, adress och byggnad (d v s Grand Hôtel) som nu är ”nersolkad” av högerextremism och högerpopulism (denna gång dock av det mer proletära och folkliga socialgrupp 3-slaget):
 
 
Lindblad glömmer nämligen samtidigt att den en gång så både börds- och rasstolta (och även förmögna) svenska överklassnazismen och överklassextremhögern avhöll mängder med möten på Grand Hôtel på 1930- och 40-talen och ofta men inte alltid tillsammans med gäster från och representanter för axelmakterna och deras allierade och närstående (fr a Tyskland, Italien och Japan) liksom ofta men inte alltid i arrangemang av Svensk-Tyska Föreningen, Svensk-Japanska Sällskapet och Svensk-Italienska Föreningen (liksom även Svensk-Spanska Sällskapet) vars exklusiva medlemsmatriklar knappast ”går av för hackor” ”översållade” som de är av Bernadotteprinsar och prinsessor, högadel och grevar och grevinnor, ambassadörer och konsuler och storägare och direktörer.
 
Grand Hôtel är gång efter annan en av de mest frekventa och populära adresserna och (mötes)platserna som dyker upp i (överklass)högerextrema organisationers och överklassvenskars arkiv som åtminstone jag har gått igenom genom åren: ”Spåren” av Grand Hôtel (inom den svenska överklassnazismen) kan ta sig uttryck i form av alltifrån inbjudningskort, vykort och visitkort till femrätters- och galamiddagsmenyer och konsertprogram och politiska mötesprogram och Grand Hôtel dyker naturligtvis också upp i privat korrespondens, i dagböcker och i ”hemliga” mötesanteckningar och protokoll.
 
Faktum är att mängder av högerextrema kulturpersonligheter, kändisar och potentater med (ofta stora) entourage ”höll hov” och anordnade storslagna middagar och överdådiga fester på Grand Hôtel på 1930- och 40-talen inför och med delar av den svenska eliten och flera politiska möten ägde också rum där (både offentliga och hemliga sådana liksom även på ett flertal av den svenska huvudstadens övriga lyxhotell) i närvaro av namnkunniga författare, musiker, konstnärer och arkitekter, Bernadotte:ar och hovfolk i ”parti och minut”, representanter från Mälardalsadeln liksom östgötaadeln och Skånelandsadeln och docenter och professorer i mängder liksom ett till synes (för sjäkvklart var även den svenska överklassnazismen begränsad till antalet liksom inte minst den svenska eliten som ej var särskilt stor på 1930- och 40-talen) närmast oräkneligt antal fabrikörer, redaktörer, läkare, präster, ingenjörer, diplomater, jurister och officerare.
 
Epilog 1: Beatrix von Storch, hertiginnan av Oldenburg (och därmed släkt med kungafamiljerna i både Danmark och Norge liksom med den avsatta grekiska kungafamiljen) och högt uppsatt medlem i Alternative für Deutschland (AfD) som mycket väl kan komma att erhålla 20-25% i nästa års tyska förbundsdagsval och av många utpekad som en av partiets (mer bruna) ideologer och som bl a har uppmanat den tyska polisen att skjuta på flyktingar som försöker ta sig in i Tyskland (och även på kvinnor och barn), var inbjuden till men kunde till slut inte komma på SD:s middag och möte på Grand Hôtel men hennes morfar greve Johann Ludwig ”Lutz” Schwerin von Krosigk, Hitlers finansminister och Tredje rikets siste regeringschef, har pikant nog en gång i tiden bott på och besökt Grand Hôtel då han var en stor s k Sverigevän och han skrev också flera artiklar (översatta till svenska) i den svenska överklasshögerextrema dagstidningen Dagsposten.
 
Epilog 2: Sedan ska det i rättvisans namn sägas att Grand Hôtel också har gjort antirasistiska insatser: På 1920- och 30-talen drev Svenska Musikerförbundets en rätt så hård anti-jazzkampanj som både hade rasistiska (jazz som N-musik) och elitistiska drag (jazz som både dekadent och proletär musik) men 1937 lät Grand Hôtel en engelsk multirasial jazzorkester spela trots att hotellet mycket väl kände till de svenska musikernas hållning och vilket föranledde att Musikerförbundet anordnade en demonstration och protestmöte som avslutades med en orkesterkonsert som Hugo Alfvén dirigerade.