Många ”andrageneration:are” med akademikerföräldrar som har utomvästerländsk bakgrund har svårt att reproducera sina föräldrars klasstatus

Inom den svenska högskole- och forskarvärlden är det som bekant ytterst få som använder sig av rasbegreppet och än färre som operationaliserar det, och särskilt gäller det kvantitativa forskare. De allra flesta föredrar i stället att gå direkt på och använda sig av rasismtermen, d v s helt enkelt att tala om rasism men inte om ras, och vilket dels avspeglar det faktum att den absoluta majoriteten av landets forskare betraktar sig som antirasister och dels beror på att den nuvarande rödgröna regeringen har valt att hårdlansera ett nytt svenskt forskningsfält som går under benämningen rasismforskning.

 
Oaktat detta så finns det enstaka kvantitativa forskare som implicit försöker operationalisera rasbegreppet genom att använda sig av kategorin synliga minoritetsinvånare, och som innefattar alla invånare i landet som har bakgrund i den utomvästerländska världen, d v s i de gamla kolonierna och i den s k Tredje världen (Afrika, Asien och Latinamerika) plus Balkanländerna (sydöstra Europa), och några av dem har också undersökt gruppen utrikes födda adopterade från Afrika, Asien och Latinamerika som anses vara den mest ideala gruppen att studera för att undersöka utseendets och kroppens betydelse (d v s just ras) i dagens Sverige.
 
I dagarna har tre av dessa kvantitativa forskare publicerat en ny studie, ”Why do some young adults not graduate from upper-secondary school?”, som undersöker hur det går för den s k ”andra generationen” vars föräldrar har invandrat till Sverige och specifikt hur det går för icke-vita ”andrageneration:are” vars invandrade föräldrar har en högskoleutbildning, d v s i praktiken hur det går för de icke-vita ”invandrarakademikernas” barn.
 
 
Den generella trenden inom minoritets-Sverige är att medan barnen till de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna vilka i mycket hög utsträckning tillhörde arbetarklassen i sina hemländer och kom att tillhöra det s k LO-kollektivet i Sverige idag i stort sett helt är ikapp den infödda majoritetsbefolkningen vad gäller utbildning och arbete (d v s förenklat går det att säga att de västerländska invandrarnas barn, d v s de vita ”andrageneration:arna”, har gjort en klassresa uppåt utan dess like trots att deras föräldrar var låg- eller outbildade och kroppsarbetare) så har invandrarna från den utomvästerländska världen vilka ofta tillhörde medelklassen eller t o m överklassen i sina hemländer gjort en nedåtgående klassresa i Sverige (d v s förenklat går det att säga att de icke-vita ”invandrarakademikerna” har deklasserats i Sverige) men det heter gärna att den s k ”andra generationen” vars föräldrar har en högskoleutbildning just nu ”tar igen” denna deklassering och t o m lyckas ”reklassera” sig och sina familjer.
 
Tyvärr visar dock studien att denna rätt så omhuldade hypotes om att de allra flesta av de högutbildade ”Tredje världen-invandrarnas” barn lyckas bra trots att föräldrarna har deklasserats inte alltid stämmer. Studien undersöker specifikt hur det går för högutbildade synliga minoritetsinvånares barn och betydelsen av att ha föräldrar som är beroende av bidrag och/eller arbetslösa. Medan endast 1 (EN) procent av alla infödda majoritetssvenskar som har en högskoleutbildning är beroende av försörjningsstöd (d v s det som tidigare kallades socialbidrag och fortfarande gör det i ”folkmun”) så är hela 30 (TRETTIO) procent av alla ”invandrarakademiker” från den utomvästerländska världen det och vilket i praktiken innebär att de oftast också är arbetslösa. För infödda majoritetssvenskar innebär det att de flesta infödda majoritetssvenskar som är barn till högskoleutbildade klarar sig bra i skolan och tar sig igenom grundskolan samt genomgår både en gymnasie- och högskoleutbildning.
 

Bland de icke-vita ”andrageneration:arna” vars föräldrar är ”invandrarakademiker” ser det dock mer dystert ut: Mellan 20-40 procent av dem har vid 21 års ålder inte slutfört gymnasiestudierna. Bland ”andragenerations”-sönerna med bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern har exempelvis kring 40 procent inte klarat gymnasiet vid 21 års ålder. Sämst går det tyvärr för de icke-vita ”andrageneration:are” som bor och växer upp i miljonprogramsområdena där många invandrade akademiker bor som är beroende av bidrag och arbetslösa – bland dessa ”andrageneration:are” är överrisken att inte komma in på eller att hoppa av gymnasiet som allra högst. Den nya studien visar m a o att alltför många barn till de akademiker som invandrat till Sverige från den utomvästerländska världen inte alltid lyckas reproducera sina föräldrars hemlandsklasstatus och att detta särskilt gäller de ”andrageneration:are” som har bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern samt de som växer upp i miljonprogramsområdena.