Om den svenska ”gulinghumorns” växande popularitet bland minoritetsinvånare

Den svenska ”gulinghumorns” genealogiska rötter i stumfilmstidens och den tidiga färggfilmens otaliga yellowface-skådespelare med den svenske Hollywood-världsstjärnan Warner Oland som det kanske bästa exemplet är en sak och likaså dess närmast explosiva återkomst under ”Japan-bashing”-eran på 1980-talet (Povel Ramel, Jarl Borsén, Björn Skifs, Sven Melander, Carola m fl m fl) liksom dess förnyelse och smått bisarra ”mutation” under det ironiska 1990-talet (Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Henrik Schyffert o s v) men att den efter sekelskiftet och under 2000-talet har lyckats få ett så starkt fäste även bland många minoritetsinvånare i landet är än så länge och mig veterligen fortfarande ett oskrivet kapitel som jag gissar tarvar en transnationell (populär)kulturanalys och som åtminstone delvis nog har rötter i den nordamerikanska hiphopens anti-asiatiska tendenser vilka från och med 1990-talet sakta men säkert kom att ersätta de tidigare pro-asiatiska attityderna som hade varit förhärskande bland minoriteter i Väst egentligen ända sedan mellankrigstiden när inte minst många svarta amerikaner hoppades på en japansk seger.
 
 
 
Antar att det delvis kan ha att göra med att i mångas s k hemländer är kinesiska, japanska, koreanska, taiwanesiska och andra asiatiska företag idag ju mycket närvarande och aktiva (inte minst i Latinamerika och Afrika liksom i Mellanöstern) och vilket möjligen kan påverka minoritetsinvånarna och diasporagrupperna i Sverige och i Väst i en negativ riktning, d v s det kan ju vara så att även de upplever att det finns en s k ”gul fara” i sina hemländer ungefär som att västerlänningar ju oroar sig för att Asien en dag ska bräda Väst ekonomiskt.
 
Antar vidare att det också kan ha att göra med att asiatiska män ses som de mest icke-maskulina och rentav som feminina män i orten och i miljonprogramsområdena och i och av minoritets-Sverige generellt och vilket gör att de föraktas av ett manligt minoritets-Sverige som gärna hypermaskuliniserar sig för att kompensera för sin socioekonomiska underordning på sedvanligt klassiskt underklassmaskulinitetsvis medan de asiatiska kvinnorna uppfattas som att de i stor utsträckning är och blir ihop med vita män och därmed kanske som varande ”promiskuösa” och ”lösaktiga” (dock ju inte frigjorda på samma sätt som vita kvinnor) och vilket kanske också spär på föraktet för asiater bland minoriteterna i landet.
 
Antar slutligen att det också kan ha att göra med att asiater är i det närmaste fullständigt frånvarande i alla typer av politiska och progressiva och (sub)kulturella rörelser och sammanhang där i stort sett alla andra minoriteter är representerade utom just asiater och vilket möjligen kan göra att många minoritetsinvånare upplever att asiater är ”svikare” och kanske t o m ”sellouts” som inte solidariserar sig med eller kanske ens identifierar sig med minoritets-Sverige överhuvudtaget.