Om den rödgröna regeringens höjning av adoptionsbidraget: I Sverige är adoption en reproduktionsteknik

I Sverige betraktas adoption i det närmaste helt och hållet som en reproduktionsteknik som behandlas och omtalas i konsumenttermer (och därmed utifrån ett vuxen- och adoptantperspektiv liksom utifrån ett mottagar- och värdlandsperspektiv) trots att det inte finns en enda överstatlig text som talar om föräldraskap som en mänsklig rättighet (d v s det finns inte en enda skrivning som t ex säger att det är en mänsklig rättighet att få barn och att få bli förälder) och trots att det inte finns en enda överstatlig text (t ex inom FN- eller EU-systemen) som betraktar adoption som en reproduktionsteknik:
 
”Att adoptera har blivit allt dyrare – men bidraget har länge legat still. Nu höjs beloppet, något som kan hjälpa personer som inte har de högsta inkomsterna att bilda familj.
– Det är troligt att det har en omfördelande effekt, att det inte främst är de allra rikaste som kommer ifråga för adoption, säger Ann-Zofie Duvander, utredare på Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).
Att adoptera ett barn från Kina kostar i dag till exempel ungefär 269 000 kronor, enligt Adoptionscentrum. Bidraget från staten: 40 000 kronor. I höstbudgeten föreslås en höjning av adoptionsbidraget till 75 000 kronor, vilket bedöms innebära att fler i medelinkomstgruppen kan adoptera. TT”
 
En gång i tiden betraktades adoption lite som hur vi idag talar om och ser på kvotflyktingar och ensamkommande och inga kostnader var överhuvudtaget involverade: Det var fr a fr o m 1980-talet med nyliberaliseringen av (världs)ekonomin och när adoptionsindustrin blomstrade som adoptionsavgifterna rusade i höjden och därefter har minnet av hur adoptionsverksamheten uppkom bleknat rejält.
 
Det allra mest skandalösa är dock det fullkomligt absurda faktumet att sedan slavhandeln med afrikaner och kulierhandeln med asiater avskaffades på 1800- och 1900-talen och sedan trafficking av kvinnor började fördömas och förbjudas av ett i stort sett enat världssamfund som idag är rörande överens om att människohandel är fel och att ingen människa ska ha en prislapp på sig så fortsätter adoptionsverksamheten som om ingenting har hänt och som om ingen ser vad som händer och inte ens de mest radikala postkoloniala och antirasistiska eller för den delen feministiska, socialistiska och vänsterliberala kritikerna verkar förstå vad som pågår.Om