Om att mynta nya begrepp och termer

Igår använde en student (som jag inte känner alls och inte ens minns namnet på) termen majoritetssvenskar (i st f att säga etniska svenskar eller helt enkelt bara svenskar, vilket ju borde ha varit det normala för en svensktalande) ”bara sisådär” på ett seminarium medan en kollega uttalade ordsammansättningen rasstereotyper (i st f att säga etniska stereotyper, vilket de flesta ju gör) utan att blinka (i alla fall så uppfattade jag inte att hen blinkade, rynkade pannan, rodnade eller sänkte blicken när hen uttalade det annars så fruktade, föraktade och förkättrade rasordet): Gissar att det är just så specifika termer, begrepp, ord och ordsammansättningar etableras i ett visst språk, i detta fall nutidssvenskan och den akademiska svenskan, d v s genom att myntas och spridas av någon och därefter sakta men säkert börja användas bortanför ”ordmakarens” kontroll.
 
Här nedan följer ett antal termer, begrepp, glosor och uttryck som jag vågar påstå att jag tillsammans med andra eller ensam och på egen hand har myntat och/eller ”masspridit” (i text liksom i tal) under de senaste åren:
 
rasstereotyp/er
 
rasord
 
rasperformativitet och uttryck som rasperformativa praktiker och rasperformativa iscensättningar
 
majoritetssvenskar
 
minoritetssvenskar
 
transrasialitet och uttryck som transrasiala subjekt och transrasiala identifikationer
 
adoptivkorean/er, adoptivetiopier, adoptivcolombianer o s v
 
svensk/a vithet/en
 
svenska vithetsregimer
 
svenska rasformationer
 
svenska raskategorier